Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
495
Sverige (Historia — 1521)
496
dennes avsättning och inkallande
av Albrekt av M e c k 1e
n-b u r g, vars regering betecknar
en ny upplösningstid
(1363—89). Med Albrekt följde
en invasion av tyskar, som erhöllo
stora förläningar. I opposition
häremot slog Bo Jonsson Grip
och andra stormän under sig
stora delar av landet, och S.
syntes hemfalla åt feodalvälde av
mellaneuropeisk typ. Då Albrekt
sökte ingripa mot detta, vände sig
stormännen till Margareta av
Danmark; hon skickade trupper,
och Albrekt besegrades vid
Falköping (1389). — Unionstiden
(1389—1521). Margareta
(1389—1412), redan erkänd som
regentinna i Danmark och Norge,
hyllades i denna egenskap även
i S., varför de tre nordiska
länderna nu förenades i en union.
Till konung utsågs Erik av
Pommern (1396—1439),
vilken 1397 kröntes i Kalmar (se
Kalmarunionen), men
Margareta var intill sin död den
faktiskt styrande. Missnöjet över
dansk skatteutpressning
framkallade under Eriks tid en nationell
svensk resning under ledning av
Engelbrekt, vilken 1435
valdes till rikshövitsman på ett
möte i Arboga, Sveriges
veterligen första riksdag (se d. o. sp.
1152 f.). Engelbrekt befriade
landet från danskarna. Ett
unionsvänligt parti, dit i regel
biskoparna och de flesta
världsliga stormännen hörde, genomdrev
efter en tid, att man valde en ny
unionskonung i stället för den
avsatte Erik, nämligen
Kristofer av Bayern (1441—48).
Men efter dennes död fick det
nationella partiet överhand, och
man valde en inhemsk konung:
Karl K n u t s s o n (Bonde),
konung i tre omgångar (1448
-—57, 1464—65, 1467—70). Hans
oroliga regering fylldes av krig
med Danmarks nyvalde konung
Kristian I av Oldenburg, som
med hjälp av unionsvännerna i S.,
främst ärkebiskop Jöns
Bengtsson Oxenstierna, sökte återställa
unionen och även under någon tid
var erkänd som konung i S. (1457
—64). Efter Karl Knutssons död
valdes Sten Sture d. ä. (1470
—97, 1501—03) till
riksföreståndare (jfr d. o.). Sten Sture
fortsatte kampen mot Kristian I och
vann segern vid Brunkeberg
(1471). Nu följde en tid av
nationell uppryckning, då bl. a.
Uppsala universitet grundades
(1477). De svenska stormännen
läto emellertid av löften om ökade
rättigheter locka sig att antaga
den nye danske konungen Hans
(1497—1501), och Sten Sture
måste för några år träda
tillbaka. Efter Sten Stures död
utsågs, väsentligen genom den
ivrige danskfienden Hemming Gads
inflytande, Svante Nilsson
Sture (1504—12) till
riksföreståndare, och denne följdes av sin
son Sten Sture d. y. (1512—
20). Denne råkade i konflikt med
ärkebiskop Gustav Trolle (se d.
o.), och då Trolle i förening med
andra unionsvänner vände sig till
Kristian II (1520—21) i
Danmark, uppstod en våldsam
kamp (se Sture 4), som
slutade med S:s erövring och det
nationella partiets krossande
genom Stockholms blodbad. De
långvariga unionsstriderna hade i
många avseenden verkat
ödeläggande. Statsmakten och
riksenheten voro tidvis tillspillogivna.
Allt flera områden avsöndrades
som län, varigenom fritt spelrum
gavs åt de enskilda
stormanna-intressena. — Den avgörande
reaktionen mot danskväldet kom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
