Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
507
Sverige (Historia — 1741)
508
makt (1755—56), ledde endast
till dennas ytterligare
degradering. Under den första tiden hade
rådet en självständig
maktställning, och dess främste man,
kanslipresidenten Arvid Horn,
var landets verklige regent. Men
sedan Horn måst vika för en
stark opposition på riksdagen
1738, gled makten över till
riksdagen, d. v. s. dess
majoritetsparti. Redan vid Karl XII:s död
hade tronföljdsfrågan lagt
grunden till en partibildning (se
Holsteinska partiet),
men det första fullt organiserade
partiet var hattpartiet, som vann
majoritet i riksdagen 1738—39
och då lade beslag på platserna
i rådet. Hattarna höllo sig trots
den tidvis starka oppositionen
kvar vid makten till 1765,
varefter de tre gånger bytte plats vid
rådsbordet med motpartiet,
mössorna, alltefter majoriteten bland
ständerna. Styrelsesättet var
alltså parlamentariskt. Mot slutet av
tidsskedet började
huvudpartierna upplösas i mindre grupper, och
partiförhållandena blevo alltmer’
förvirrade. Med detta statsskick
följde partihat,
partiförföljelser och korruption; därtill kom,
att ämbetsmannaintresset gjorde
sig alltför brett, särskilt inom
adeln, där lågadeln 1. ämbetsadeln
nu helt dominerade. Men å andra
sidan utbildades de
parlamentariska formerna, särskilt
utskotts-väsendet (se Sekreta
utskottet), och det politiska
intresset spreds till vidare kretsar
än förut. Ett varaktigt resultat
av den äldre frihetstidens arbete
var 1734 års lag. Nya uppslag
gåvos, icke minst på det
ekonomiska området. De
merkantilis-tiska åsikterna tillämpades mera
konsekvent än någonsin.
Industrin gynnades särskilt genom
tul
lar, lån och premier, och nya
industriföretag uppstodo, särskilt
inom vävnadsbranschen, inom
vilken J. Alströmer gick i spetsen.
Bergsbruket stod högt; det
svenska järnet intog en hög rangplats
på världsmarknaden. Ostindiska
kompaniet drev länge en
vinstgivande handel på bortre Asiens
länder. Man sökte upparbeta en
svensk sjöfart genom det s. k.
produktplakatet. Även jordbruket
gjorde framsteg. Potatisen började
odlas, och en början gjordes till
ägornas sammanförande i större
skiften (se Skifte av jord).
Mot periodens slut började
fysio-kraternas läror- vinna insteg
bland mössorna (bl. a. Chydenius
och Nordencrantz). De förordade
näringsfrihet och jordbrukets
bättre tillgodoseende.
Mösspartiet, kommet till makten, indrog
understöd och lån till industrin,
vilket medförde stora ekonomiska
rubbningar. Penningväsendet
råkade under växlande inflation och
deflation i stor förvirring. —
Inom vetenskapen var
frihetstiden en storhetstid, särskilt
inom naturvetenskapen (Celsius,
v. Linné och Swedenborg). För
nationalekonomin och statsrätten
var den politiska livaktigheten
gynnsam. Vitterheten och
historieskrivningen hade ypperliga
företrädare (Dalin, Lagerbring).
Flera bland de ledande
statsmännen hade livliga litterära och
konstnärliga intressen, t. ex. Karl
Gyllenborg, K. G. Tessin, A. J.
v. Höpken och Axel v. Fersen d. ä.
— Den mörka punkten i
frihetstidens historia var förhållandet
till utlandet. Under det att Horn
förde en fredlig och någorlunda
självständig utrikespolitik,
ivrade hans motståndare, ur vilka
hattpartiet framgick, för
revansch på Ryssland. Ett krig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
