Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Syd-Afrika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
577 Syd-Afrika 578
de zuluerna, vilkas land 1897
förenades med Natal. S. hade i
senare hälften av 1800-t. fått ökad
ekonomisk betydelse, sedan stora
diamantfyndigheter upptäckts vid
Oranjefristatens v. gräns och guld
påträffats i Transvaal. Dä givna
löften till boerna i Transvaal icke
infriades, utbröt där 1880 ett
uppror, vilket bl. a. efter en betydande
boerframgång vid Majuba (se d.
o.) ledde till
Pretoriakonventio-nen 1881, genom vilken Transvaal
återfick sin självstyrelse, om ock
med vissa inskränkningar. Det
brittiska S. avrundades i olika
riktningar främst tack vare C.
Rhodes (se d. o.), som i spetsen för
Kapkolonins ”progressister”
kämpade för att knyta S. fastare till
det brittiska väldet. Den
boernationalistiska oppositionen
häremot, koncentrerad inom
Afri-kander-Bond, var starkt
företrädd inom Kapkolonin och
un-dei blåstes från Transvaal, vars
av P. Krüger (se d. o.) ledda
politik var utpräglat engelskfientlig
och föga välvillig mot den
nyinflyttade utländska
gruvarbetar-stammen, uitlanders. En
upprors-rörelse mot Krüger med stöd från
Kapkolonin planerades, men en
svag strövkår, som under ledning
av L. S. Jameson (se d. o.) ryckte
in i Transvaal, måste jan. 1896
kapitulera; brittiska regeringen tog
avstånd från företaget, och de
inblandade straffades. Krügers
ställning endast stärktes, och 1897
avslöts en allians mellan Transvaal
och Oranjefristaten. Uitlanders’
intressen fingo s. å. en målsman i
A. Milner, som förgäves sökte
förmå Krüger till eftergifter.
Konflikten utmynnade okt. 1899 i
boerkriget (se d. o.), i vilket
Oranjefristaten ställde sig pä
Transvaals sida. Kriget medförde
för de bäda boerrepublikerna för-
lusten av deras oberoende. De
styrdes först ss. brittiska
kronkolonier men fingo inom kort
självstyrelse, Transvaal 1906,
Oranjefristaten 1907. Liknande
självstyrelse hade förlänats
Kapkolonin 1872 och Natal 1898.
Redan på 1850-t. framträdande
planer på en federativ
sammanslutning mellan de olika brittiska
kolonierna i S. fingo inom kort ny
aktualitet, och sedan de förnämsta
boerledarna vunnits för
enhetstanken, genomfördes 1909 en
författning, som började tillämpas 31
maj f. å. Sydafrikanska
unionens första kabinett
leddes av boergeneralen Botha och
räknade bl. a. Smuts och Hertzog
ss. medlemmar. Inom det av Botha
ledda sydafrikanska partiet
framträdde en speciell boernationalism
under ledning av Hertzog, vilken
kom i allt starkare opposition
mot Botha och 1914 bildade ett
mot förbindelsen med Brittiska
riket fientligt nationalistparti.
Efter världskrigets utbrott
gjordes ett mot riket riktat
upprors-försök av de båda
boergeneralerna Beyers och De Wet (se
dessa ord). Hertzog nöjde sig med
att driva propaganda mot S:s
deltagande i kriget, vilket dock
icke hindrade, att S. verksamt
understödde moderlandet, främst
genom erövringen av Tyska
Sydväst- och öst-Afrika, av vilka det
förra ställdes under unionens
styrelse ss. mandatområde. Under
Bothas och dennes efterträdare
Smuts’ ledning gick S. raskt
framåt materiellt. Det ännu
aktuella problemet om förhållandet
mellan vita och färgade har man
sökt lösa genom att förbättra de
inföddas ställning och åt dem
upplåta vissa områden, inom vilka
de givits representativa organ.
Ofördragsamheten mot de färgade
19. — L e x. XI. Tr. 19. 11. 27.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
