Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Trippelspegel ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1343
Triticum—Triumfbåge
1344
Titus’ triumfbåge i Rom.
bägge unga dricka en
kärleksdryck och upptändas av en
förtärande kärlek till varandra. För
att glömma sin lidelse äktar
Tristan en annan prinsessa (också
hon bärande namnet Isolde), men
när han en tid därefter dödligt
sårats, låter han sända efter sin
älskade. Hennes ankomst skall
tillkännages genom hissande av
ett rött segel på hennes skepp,
men då man av misstag hissar ett
svart segel (det överenskomna
tecknet, om Isolde ej var ombord),
faller Tristan död ner; vid
underrättelsen härom dör Isolde vid
hans sida.
Tri’ticum, se Kvickrot och
Vete.
Tri’to-Jesa’ja (av grek. tri’tos,
tredje), namn på sista delen av
Jesajas bok (kap. 56—66), som
har annat ursprung än
Deutero-Jesaja. Enl. vissa härröra dessa
kapitel ung. från Malakis tid, enl.
andra äro de något äldre.
Enhetligheten är ock starkt omstridd.
Tri’ton, i grek. myt. son av
Poseidon och Amfitrite,
personifikation av det stormande havet.
Hans attribut är ett snäckskal, på
vilket han blåser till storm.
Senare beteckning för en hel klass
av gudomligheter, t r i t o’ n e r.
Tri’ton, se
Salamandri-d a e och Trumpetsnäcka.
Triu’mf (lat. triu’mphus), hos
romarna det högtidliga intåg en
fältherre efter ett segerrikt
fälttåg höll i Rom. Rätten att fira T.
beviljades av senaten. Under
kejsartiden firade endast kejsarna T.
Vid T. for fältherren,
trium-f a’ t o r n, i fyrspann från
Marsfältet omkring Palatinen och över
Forum till Capitolium för att
bringa tackoffer åt Jupiter. I T.
medfördes de förnämligare bland
fångarna samt bytet. — Numera
betecknar T. ofta i allm. lysande
framgång, seger, segertåg.
Triumfbåge. 1. En urspr.
romersk byggnadsform, bestående
av en fritt stående, monumentalt
utformad äreport. De romerska T.
uppfördes urspr. endast i
samband med triumfer (se d. o.) och
voro då av tillfällig natur. Under
kejsartiden uppfördes de i allm.
av marmor och fingo mera
karaktär av minnesmärken över de
olika kejsarna. De voro
genombrutna av ett 1. tre portvalv,
smyckades ofta med reliefer,
framställande scener ur kejsarens
regering och fälttåg, och kröntes
som regel av en figurgrupp,
föreställande en quadriga. De mest
kända romerska T. äro Titus’,
Septimius Severus’ (se ill. till
Rom sp. 1259) och
Konstantins (se ill. till
Byggnadskonst sp. 835) i Rom och i
provinserna Trajanus’ T. i Benevento
och T. i Orange (se ill. till d. o.).
— Efter romerska mönster ha T.
uppförts även senare, antingen
som tillfälliga arrangemang vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
