Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1571
Tyska språket
1572
nas vid jämförelse med engelskan
och de skandinaviska språken av
stor formrikedom i substantivens,
adjektivens och pronominas
ka-susböjning samt verbens
person-och modusböjning. Bestämda
artikeln är i T. fristående och böjes
till kasus, genus och numerus;
den obestämda artikeln böjes till
kasus och genus. I fråga om
ordföljden intar T. en särställning
inom de germanska språken,
spec. genom predikatsverbets och
dess nära bestämningars olika
placering i huvudsats och i
bisats: er setzte sich im Bette auf
(han satte sig upp i sängen),
men: als er sich im Bette
auf-setzte (då han satte sig upp i
sängen). Ex. på kasusböjning i
T.: nom. das kleine Schaf (det
lilla fåret), gen. des kleinen
Scha-fes, dat. dem kleinen Schafe, ack.
das kleine Schaf. Motsv. former
utan bestämd artikel: kleines
Schaf, kleinen Schafes, kleinem
Schafe, kleines Schaf. Ex. på
personböjning (pres. av laufen,
springa) : ich laufe, du läufst, er
läuft, wir laufén, ihr lauft, sie
laufen. — Uttal.
Karaktäristisk för T. är en starkt markerad
ord- och satsaccent;
artikulatio-nen av betonade stavelser och
ord är kraftigare än i svenskan,
och i olikhet mot denna saknar
T. grav accent. Vokalernas
uttal: a uttalas, även ss. långt,
öppet, ung. ss. det svenska främre
a (sv. tapp) ; ie uttalas vanl. ss.
långt i; o uttalas långt ss. slutet
d-ljud (ung. sv. gå), kort ss. öppet
å-ljud (sv. hopp) ; u uttalas ung.
ss. svenskt o (”europeiskt”
u-Ijud); ai och ei (ay, ey) uttalas
ss. ai; äu och eu ss. åi; au ss.
ap. Konsonanternas
uttal: Tonande explosivor bli vanl.
tonlösa i slutet av en stavelse
(b blir p, d blir t; om g se
ne
dan). Egendomlig för T. är den
s. k. fasta vokalinsatsen (se
Stöt), vilken i början av ord 1.
stavelse föregår en betonad vokal.
— c uttalas vanl. ss. k framför
bakre vokal (Carthago), ss. ts
framför främre vokal (Cicero) ;
ch uttalas ss. ”acÆ”-ljud (en
tonlös, frikativ velar, något
påminnande om starkt ”skorrande” r,
t. ex. i skånskt uttal av bort)
efter bakre vokal (lachen,
skratta), ss. ”ic7i”-ljud (tonlös,
frikativ palatal, ung. ss. svenskt
tje-Ijud utan 7-förslag) efter främre
vokal samt l, n, r (ich, jag,
sol-cher, sådan), ss. k framför ett till
stammen hörande s (Fuchs, räv) ;
g uttalas i allm. ss. g-, i slutet
av en stavelse uttalas det enl.
huvudregeln (se ovan) ss. k i det
vårdade scenuttalet (där dock
av-ledningsändelsen -ig uttalas -i§)
och i flera dialekter men ss.
ach-Ijud (efter bakre vokal) och
ich-Ijud (efter främre vokal samt l,
r) i stora delar av Tyskland
(Tag, dag, Sieg, seger, Berg,
berg); r uttalas vanl.
”skorrande”, stundom ss. tungspets-r
(så i scenuttalet); s är i regel
tonande framför vokal; v
uttalas ss. f, w ss. v (Vater, fader,
wahr, sann) ; z uttalas ss. ts
(Zahl, tal). — Den växande
samfärdseln jämte
sammanslutningen av den stora massan av
tysktalande till en enhetlig
statsbildning har lett till en livlig
dialektblandning, som särskilt
inom städernas bildade klasser
medfört en utjämning mellan
skilda dialekter även i uttalet.
Längst har denna språkliga
en-hetstendens fortskridit på lågtysk
botten, där högtyskan i skolorna
inläres som ett främmande språk.
I enande riktning har även
verkat det målmedvetna arbete, som
sedan länge utförts vid de tyska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
