Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1615
Tyskland (Historia — 1254)
1616
unnstod. Böhmen och Polen blevo
från Ottos tid län under T., och
större delen av Italien bragtes
under dess överhöghet. — Genom
Otto I:s kejsar kröning 962
grundlädes den statsform, som med
växlande karaktär skulle bestå
till 1806, det Tysk-romerska riket
(se d. o.). Dess närmaste
betydelse blev, att en permanent
politisk förbindelse skapades mellan
T. och Italien, mot vilket land de
följande sachsiska kejsarnas,
O 11 o II (973—83) och O 11 o III
(983—1002), politik företrädesvis
var riktad. Härigenom nåddes T.
även av befruktande kulturella
och ekonomiska inflytelser från
Italien, den västerländska
civilisationens dåv. huvudland. De
f r a n k i s k a kejsarna (se
d. o.) hävdade med kraft
riksenheten och ökade T:s makt mot ö.
och v. Under Henrik ITT (1039
—56) nådde kejsarnas inflytande
över kyrkan sin höjdpunkt (se
Påve sp. 760), men den
clunia-censiska rörelsen ledde under
Henrik IV (1056—1106) och
Henrik V (1106—25) till
en häftig sammanstötning
mellan påvemakt och kejsarmakt (se
In vest i tu r st riden).
Därunder upphörde faktiskt det
tyska herraväldet i Italien. Även i T.
hade kejsarmakten lidit allvarligt
avbräck under de tyska furstarnas
kamp mot Henrik IV och hans
efterträdare. Den svage L o t h a r
(1125—38) av Sachsen och
Konrad III (1138—52), med vilken
senare H ohenst aufiska ätten
(se d. o.) besteg tronen, mäktade ej
återställa de tyska konungarnas
herravälde i Italien lika litet som
deras forna maktställning i T.
Fredrik I Barbarossa
(1152—90) och Henrik VI
(1190—97), strävade efter att
återupprätta kejsarmakten under
kamp mot påvedömet, mot
lom-bardiska städer och mot tyska
och normandiska furstar, bland
dem främst Henrik Lejonet (se
Henrik sp. 648) av den med
hohenstauferna tävlande ätten
Welf. En häftig tronstrid
utbröt mellan ghibellinernas
kandidat, Filip av Sch w aben,
och guelfernas, Otto IV (se
denne), slutande med den förres
mord 1208. Otto undanträngdes i
sin tur av Fredrik II (1212—
50), Henrik VI :s son. Denne
upptog striden för återställande av
sin ätts välde i Italien, men trots
sin maktställning där kunde han
lika litet som sin son och
efterträdare, Konrad IV (1250—
54), hävda den tyska
kejsarmakten, och vid 1200-t:s mitt hade
denna nära nog upphört.
Framgångsrikare än den italienska
expansionen var den mot n.ö., där
de slaviska folken från 1140-t.
började drivas tillbaka. Ledande
härvid voro territorialfurstar ss.
Albrekt Björnen (se
Brandenbur g sp. 475) och Henrik
Lejonet, som bemäktigade sig ö.
Hol-stein, Mecklenburg och Pommern.
En mängd blomstrande tyska
städer uppstodo, främst Lübeck,
varifrån Nord-Europas handel
behärskades. Genom
Svärdsriddaror-dens och Tyska ordens (se dessa
ord) förvärv av
östersjöprovinserna utsträcktes det tyska väldet
under 1200- och 1300-t. i ö. till
Peipus och Narova. Även i Ungern,
Polen och Böhmen uppstodo tyska
kolonier och stadssamhällen, vilka
behärskade det ekonomiska livet.
T:s centrum ur materiell och
andlig synpunkt var Rhendalen, där
de viktigaste biskopsstäderna
lågo, främst Köln, som även var
ett centrum för världshandeln. —
Efter Konrads död inträdde det
s, k, stora interregnum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
