Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1617
Tyskland (Historia — 1493)
1618
(1254—73), under vilket
nävrät-ten härskade och ständiga inre
fejder utkämpades. En vändning
till det bättre inträdde, sedan
huset Habsburg (se d. o.)
med Rudolfs (1273—91) val
till konung uppstigit på tronen.
Stödd på sin familjs besittningar,
som utvidgades främst genom
grundläggandet av de
habsburgsk-österrikiska arvländerna, verkade
Rudolf med kraft för landsfredens
tryggande. Hans son Albrekt I
(1298—1308) bröt furstarnas vid
Rhen motstånd och befriade
handeln på Rhen från alla avgifter
till territorialfurstarna, en
åtgärd, ägnad att länka
samfärdseln mellan Italien och de
nordligare länderna från Frankrike
över till T. Under kejsar
Ludvig av Bayern (1314—47)
utkämpades den sista stora striden
mellan påve- och kejsarmakt,
vilken i realiteten slutade med
kejsarens seger 1338. Den av kejsar
Karl TV av Luxemburg (1347—
78) 1356 utfärdade ”gyllene
bullan” reglerade kurfurstarnas (se
d. o.) rätt att välja kejsare.
Karl stärkte väsentligt sin
fa-miljemakt och därmed även sin
konungamakt. Hans son och
efterträdare Wenzel (1378—1400)
avsattes och fölides av
Rupp-recht av Pfalz (1400—10).
Därefter tillföll kronan åter en
son till Karl, Sigmund (1410
—37), vilken genom giftermål
även förvärvade Ungern. Efter
honom övergick konungakronan
åter till huset Habsburg, som
från 1438 bar denna ända till
1740. Den oduglige Fredrik
III (1440—93) förlorade Ungern
till Mattias Corvinus, mot
vilken han ej kunde försvara
ens sina arvländer. —
Genom konungamaktens
sammanbrott under kampen mot påve-
dömet hade landsfurstarnas
inflytande väsentligt ökats. De
gamla stamhertigdömena hade
splittrats i ett stort antal
furste-och hertigdömen, andliga
fursten-dömen (furstliga biskops- och
kloster stift m. m.), fria
riksstäder och en mängd riksomedelbara
domäner, tillhöriga det s. k.
riks-ridderskapet. Territorialfurstarna arbetade med framgång på att
utvidga sina länder och skapa
en stark regeringsmakt. I
samband därmed utbildades i
fursten-dömena representationer, s. k.
landständer, bestående av adel,
präster och borgare. Då mot
medeltidens slut det adliga rytteriet
förlorade i betydelse, tog adeln
inom furstendömena alltmer
tjänst som ämbetsmän hos sina
landsherrar. Jämte
furstendömena voro de av sina
rådskorporationer styrda städerna de
livskraftigaste samhällsbildningarna i T.,
särdeles mot medeltidens slut, då
stora handelshus och
bankirfirmor framträdde (t. ex.
Fug-ger). Den andliga odlingen
gjorde stora framsteg under slutet
av medeltiden; bl. a.
inrättades från 1300-t:s mitt flera
universitet. I syfte att bereda sig
skydd mot den rovgiriga adeln och
de härsklystna furstarna bildades
stadsförbund ss. Rhenförbundet
(se d. o.) och Schwabiska
förbundet (se S c h w a b e n). I n. T.
behärskades handeln och i viss mån
också politiken av den mäktiga
Hansan (se d. o.), som dominerade
den betydande östersjöhandeln.
Riksenhetens svaghet giorde, att
T. mot 1400-t:s slut gick
förlus-tigt Tyska ordens besittningar och
att Schweiz (se d. o. sp. 288)
tilltvang sig frihet från alla
skyldigheter till T. T Böhmen
(hus-sitkrigen) och Ungern uppstodo
nationella strömningar, som
slut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
