Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Venös ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
615
Verba formalia
616
den verksamhet, som förorsakar
det genom stamordet uttryckta
tillståndet (fälla = orsaka att
något faller). — Både form och
betydelse beröras vid
uppställandet av den rätt svårbestämbara
och ej skarpa skillnaden mellan
tra’nsitiva och i’ n
transitiva V. De förra ange, att
verksamheten o. s. v. oförmedlat
övergår på ett objekt, vilket
språkkänsla och språkbruk kräva
som komplement (t. ex. döda
någon) ; de senare beteckna något,
vilket förnimmes ss. slutet inom
sig självt (t. ex. dö) 1. ss. blott
indirekt satt i förhållande till
något utanför (t. ex. ropa på
någon, jämfört med ropa någon-,
för nutida språkkänsla dock
likvärdiga). Ett slags
mellanställning intaga de re’ flexiva V.,
t. ex. misstaga sig 1. (”tillfälligt
reflexivt”) stöta sig, ävensom
vissa av de r e c i p r o k a (se d.
o.). — Med hänsyn blott till
formen indelas V. på skilda sätt;
inom germanska språk har den
viktigaste formella indelningen
blivit den i starka och svaga
V. De förra visa avljud (se d.
o.) i böjningen, de senare bilda
vissa typiska former med ett
d-(t-)suffix: kallade, hörde, mälte.
Till de starka V. räknas vanl.
de reduplice’rade, som i
yngre språkskeden i allm. dock
förlorat varje spår av
reduplika-tionen (se d. o.). — Verbets
böjning kallas konjugation
(se d. o.). Man skiljer på
fini’-t a (bestämda) former
(indika-tiv-, konjunktiv-, optativ- och
imperativformerna) och i’ n f i n i
-t a (obestämda) former
(infinitiv, particip och supinum). Blott
de förra kunna i vanliga fall
tjänstgöra som predikat (i viss
”grammatisk” mening) i en sats
(jfr d. o.), medan de senare,
ver
bets nomin a’Iformer,
särskilt infinitiv och particip, i allm.
måste sluta sig till en sådan finit
form: jag bad honom gå, han är
utvilad. Båda formgrupperna äga
emellertid i större 1. mindre grad
förmågan att uttrycka t e m p u s
(se d. o.) och genus (se d. o. 2).
Inom detta senare kan a’ k t i
-v u m betraktas som grundform;
det anger, att subjektet utför en
(icke mot detta självt riktad)
handling 1. befinner sig i ett
tillstånd: äter, lider; detta till
skillnad från passivum och
medium (se dessa ord). Till
betydelsen aktivum är också de
-ponens (se d. o.). Blott de
finita formerna kunna utmärka
modus och person (se dessa
ord). Med opersonliga V.
menas sådana, där intet
handlande subjekt förutsättes (t. ex. det
regnar; jfr Subjekt). — De
egentliga starka V. föras inom
skolgrammatiken ofta
tillsammans till en enda konjugation. I
språkhistorien indelas de efter
arten av avljudsväxlingen inom
böjningen i flera ”klasser”, i
svenskan representerade av de sex
typerna bita, bryta 1. ljuga, binda,
bära, giva och fara. De svaga V.
uppdelas på flera konjugationer
(se d. o.). I de flesta språk finnas
därjämte oregelbundna V.;
i svenskan höra dit särskilt de
modala hjälpverben (se M o d u s). —
Till V. sluta sig med avseende på
betydelsen en del på skiftande sätt
bildade s. k. v e r b a’ 1 n o m i n a,
t. ex. (oavsett infinitiv och
particip, jfr dessa ord)
verbalsubstantiv (beroende,
läsning, slag, framkomst) och
verbaladjektiv (synlig,
tveksam, glömsk). Sådana förlora
dock lätt sin verbala innebörd.
Ve’rba forma’lia, lat., exakta
ordalydelsen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
