Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vincennes ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
839
Winckelmann—Vindar
840
Johann Joachim Winckelmann, Samtida
målning.
Wi’nckelmann, Johann
Joachim, f. 1717, d. 1768, tysk
arkeolog och konstteoretiker. Efter en
av umbäranden fylld ungdom kom
W. 1748 till Dresden, där han
inriktade sitt studium, på antiken.
1755 utkom där hans epokgörande
skrift Gedanken über die
Nach-ahmung der griechischen Werke
in der Malerei. und
Bildhauer-kunst, vilken i opposition mot den
rådande rokokosmaken framhöll
den grekiska konstens storhet.
S. å. anträdde W. en resa till Rom
och vistades sedan i Italien, där
han på allvar upptog studiet av de
antika monumenten. Under en
resa från Wien till Rom
rånmör-dades han i Triest. W: s främsta
vetenskapliga verk äro Geschichte
der Kunst des Altertums (1764), i
vilket han grundlagt det
historiska studiet av den antika konsten,
samt Monumenti antichi inediti
(1767), en enl. vetenskapliga
metoder gjord undersökning av de
antika konstverkens motiv. W.
framstår i dessa arbeten ej blott
som den klassiska arkeologins
egentlige grundläggare utan även
som den förste konsthistorikern i
modern mening. Sin största
betydelse fick han emellertid som
teoretiker. Hans romantiskt färgade
förkunnelse av den grekiska
konsten som en uppenbarelse av den
högsta skönheten, vars väsen vore
ädel enkelhet och lugn storhet
(”edle Einfalt und stille Grösse”),
bidrog i hög grad till
nyklassicismens (se d. o.) genombrott, ej
blott i den bildande konsten utan
även inom litteraturen.
Wi’nckler, Hugo, f. 1863, d.
1913, tysk orientalist, prof, i
Berlin 1904. W. ledde 1906—07
utgrävningar i Boghazköi (se
Het-titer sp. 721) och skrev en mängd
arbeten rör. Främre Orientens
fornkultur, i vilka han ivrigt
förfäktade den s. k. panbabylonismen,
en riktning, som i den babyloniska
kulturen, behärskad av den
”orientaliska världsåskådningen”, vill
finna roten till all högre kultur.
Vinda, se C o n v o 1 v u 1 u s.
Vindar, rörelser inom
atmosfären i förhållande till jordytan.
V. äga både en vertikal och en
horisontell komposant, av vilka
dock endast den senare plägar tas
i betraktande. — V. kunna vara
p erman e’nta och framkallas
då av den allmänna
värmefördelningen på jordklotet samt riktas
genom jordrotationen (t. ex.
pas-sadvindar, se d. o.), p e r i o’ d i s
-k a, framkallade av värme- och
lufttrycksfördelning under olika
årstider (monsuner, se d. o.) och
dygnets olika tider (land- och
sjövind, se d. o.) 1. tillfälliga,
varvid de stå i samband med
lokala värme- och
lufttrycksför-hållanden (cykloner, se d. o.). Ett
särskilt slags V. äro f a 11
vinda r n a (föhnvindar, se d. o.).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
