Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vintrosa ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
875
Viola—Violin
876
Vfola (ital., möjl. av lat.
vi-tula’ri, jubla), i vidsträckt
mening benämning på två
stråkinstrumenttyper, vilka utvecklats
ur äldre medeltida
instrumentformer. Gemensam för bägge är
den tredelade resonanslådan med
välvd överdel (lock), mellandel
(sarg) och underdel (botten). Den
äldre typen, viola da ga’mba
(benfiol) 1. endast g a m b a,
skilde sig från den yngre, viol a da
braccio [bra’ttjå] (armfiol),
genom flatare formad botten,
större höjd på sargen, mot halsen
avsmalnande form, S-1. C-formade
stämhål samt genom antalet
strängar (vanl. sex mot den yngre
typens fyra). Tonen var även
svagare än hos de yngre
instrumenten. — Gamban byggdes även
för andra stämlägen än det
ursprungliga (tenorens) till alt-,
diskantgamba m. m. Dess
egentliga blomstringstid var 1500—
1600-t.; dock bibehöll sig tenor
-gamban in på 1700-t. En avart
av gamban, viola d’amore
[-må’re] (kär leksfiol), altläge,
med 5—-7 melodisträngar jämte
ett större antal resonanssträngar,
utmärkt av en vek, smältande
ton, användes även någon gång i
moderna tonsättningar
{Meyer-beer, Massenet, Puccini m. fl.).
— Viola da braccio hade omkr.
1500 nått den form, som den
behållit till nutiden. Äldst av till
denna grupp hörande instrument
var altviolinen 1. V. i
inskränkt mening (se ill. till
Musikinstrument), byggd som
violin men stämd i c, g, d1, a1; den
noteras i alt- 1. violinklav. Från
1500-t. bildades dock typer för
andra stämlägen: violin (se d.
o.) för diskantläge, vilken redan
på 1600-t. trängde altviolinen i
bakgrunden och senare förblivit
huvudformen inom denna grupp
instrument, violoncell (sed.
o.), motsvarande tenorgamban,
samt k o n t r a b a s (se d. o. och
ill. till Musikinstrument),
den sistnämnda även med drag av
viola da gamba-typen.
Violettblindhet, se
Färgsinne.
Violin (ital. violino, dim. av
viola, se d. o.), f i o’ 1, är det
minsta av de nuv.
stråkinstrumenten (se ill. till
Musikinstrument). V. består av
resonanslådan med lock och
botten (se Viola); locket har två
f-formade 1 j u d h å 1, en nedtill
fästad stränghållare och
ett mitt på detsamma anbragt
stall. Upptill fortsättes
resonanslådan av halsen, som
avslutas av sadeln och den
ovanför befintliga snäckan, i vilken
stämskruvarna fästas, över halsen
och halva resonanslådan löper
gripbrädet. På lockets
underdel är fastlimmad den s. k. b a s
-bjälken, och mellan bottnen
och locket till höger om stallet är
uppställd en 1 j u d p i n n e. V.
bygges vanl. av gran (locket) och
lönn (bottnen), resonanslådans
längd är omkr. 350 mm. och
halsens 130 mm. Strängarna, till
antalet fyra, äro stämda i g, d1, a1,
e2; den högsta strängen kallas
kvint. Tonen frambringas av en
stråke (se d. o. och jfr
Fla-geolett) 1. genom knäppning
(se Pizzicato); klangen kan
dämpas medelst s o r d i’ n. V.
noteras i G- 1. violinklav. Vid spel
hålles V. av vänstra handen,
varvid resonanslådan stödes mot
hakan. I orkester och kammarmusik
användes V. vanl. i två
stämgrupper (l:a och 2:a V.). —
Violinbyggnadskonsten utvecklades från
1500-t. till en utomordentligt hög
nivå och torde ha nått sin
höjdpunkt i de V, (”cremonesare”),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
