Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vokalharmoni ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
961
Vokalharmoni—Volapiik
962
ter (se d. o.). I stort sett bestå
V. av samma ljud, i vilkendera
betydelsen termen än tages: a är
t. ex. alltid en V. Dock
sammanfalla ej V.1 och V.2 helt: i handel
t. ex., där e vanl. ej höres, bör då
l bestämmas som V.1; men i t. ex.
kaj, aj och ja, där j sällan har
konsonantisk ”gnidning”, är detta
visserl. V.2 men icke därför
självljud (jfr Diftong). I
vetenskaplig terminologi har man nu
vanl. ersatt termen V.1 med s
o-nan t (se d. o.). Att bestämma
det för begreppet V. (= V.2)
konstituerande, liksom att fastställa,
vad som karaktäriserar de skilda
V., är vida svårare än
motsvarande problem betr, konsonanterna.
Bådadera har man på senare tid
försökt på akustisk-fysikalisk väg,
varvid experimentalfonetiken
spelat en avgörande roll. Mycket
omdebatterat är förhållandet mellan
fenomenet V. och begreppet ton
(klang). Tydligt är, att
differentieringen mellan de skilda V. till
viktig del beror på ändringarna
i munhålans, resonansrummets,
form. Även de skilda V:s
”egentoner” (jfr Ton 1) ha
uppmärksammats. — Av ålder har man
klassificerat V. efter tungans och
läpparnas inställning. Alltefter
läget inom horisontalplanet av
tungans höjning mot gommen
skiljer man på f r ä m r e V. (i-, y-,
e-samt vissa ö- och ä-ljud) och
bakre V. (å-, o- och de flesta
a-ljud), varemellan ofta
inskju-tes en liten grupp
mitt-t unge vok al er (t. ex. det
breda ä-ljudet i verk). I sak
överensstämmer härmed den populära
uppdelningen i m j u k a och h å r
-d a V. Efter graden av tungans
höjning indelar man V. i höga
(i allm. = slutna),
medelhöga och låga (i allm. =
öppna) : i är en hög främre, a en låg
bakre V. Slutligen beaktas
läpparnas verksamhet; man talar om
labialise’rade (jfr Labialer)
1. rundade (ss. y, u, o) och
orundade V. (ss. i, ä). Om ett
i ”rundas”, uppstår ett y o. s. v.
Nasalvokaler (jfr N a s a 1) finnas
t. ex. i franskan framför (numera
stumma) nasala konsonanter
(t. ex. an, år, un, en).
Vokalharmoni, en form av
assimilation (se d. o. Sprdkv.),
innebärande, att vokalkvaliteten i
än-delser 1. förstavelser rättar sig
efter stamstavelsens
vokalkvalitet. V. förekommer bl. a. i de
forn-skandinaviska och de
finsk-ugris-ka språken (se Norska
språket sp. 1057 och F i n s k - u g
-r i s k a språk sp. 28).
Vokalise’ra, sjunga ett antal
noter på en vokal. En så utförd
övning kallas v o k a 1 i’ s.
Vokali’sm, vokalsystem;
vokalförhållandena i ett ord.
Vokatio’n (lat. voca’tio),
kallelse (till kyrkligt ämbete).
Vokativ [vå’-] (lat. vocatOvus,
av voca’re, tillropa), se Kasus
sp. 672 f.
Vo’ksenkollen, se Oslo.
Vol., förk. för lat. volu’men och
fr. volume, volym.
Vola’ng (fr. volant, eg.
flygande), rynkad tygremsa, använd bl.
a. ss. garnering på damtoaletter.
Volapük [-py’k],
”världsspråket”, ett av tysken J o h a n n
Martin S chleyer (katolsk
präst, f. 1831, d. 1912) 1879
konstruerat internationellt
hjälp-språk. V. tillhör de s. k. blandade
systemen inom världsspråken (se
d. o.). Betr, ordförrådet ansluter
det sig, liksom de aposterioriska
systemen, till de historiska
språken (spec. engelskan) men
förvanskar ofta (för att undvika
synonymer och svåruttalbara
ljud) starkt de lånade orden (fr.
31. — Lex. XII. Tr. 23. 7. 28.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
