Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Östergötland ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1643
Östergötland
1644
Östergötland. Kolmården vid Bräviken.
även gällde för n. och ö delarna av
nuv. Småland och för Öland.
Under äldre medeltiden var ö. tidvis
Sveriges politiska centrum;
därifrån härstammade Sverkerska
ätten och Folkungaätten (se d. o.).
Ö:s viktigaste handelsstad var
intill 1600-t. Söderköping;
landskapets ekonomiska centrum försköts
sedermera till Norrköping, där en
utvecklingskraftig industri
uppstod. ö. utsattes för krigiska
härjningar bl. a. under Nordiska
sjuårskriget och Stora nordiska
kriget. — Kulturminnen, ö. är
synnerligen rikt på fornminnen.
Stenålderns megalitgravar äro
företrädda av en del hällkistor. Flera
boplatser finnas; märkligast är
pålbyggnaden vid Alvastra (se d.
o.) från gånggriftstiden.
Bronsåldern representeras dels av
flera jordfria gravrösen,
”stenrör”, och gravhögar av jord,
dels av ett stort antal
hällristningar. Norrköpingstrakten är ett
av Nordens rikaste
hällristnings-områden. Från äldre järnåldern
stamma talrika gravplatser med
urnor, brandgropar och obrända
lik. Rikt fyndbärande har i
synnerhet det stora gravfältet på den
s. k. Smörkullen vid Alvastra
varit. Till yngre järnåldern höra
stensättningar av olika former,
bl. a. talrika stenrevlar.
Forn-borgar förekomma, särskilt i ö.
ö. och ha av vissa forskare satts
i samband med striderna mellan
svear och götar. Näst Uppland är
Ö. Sveriges runstensrikaste
landskap. Märkligast är Rökstenen
(se d. o.). — Ehuru 1700- och
1800-t:s nybyggnads- och
restau-reringsiver i ö. gått fram med
stor pietetslöshet, kvarstår
alltjämt ett täml. stort antal
romanska kyrkor, uppförda av
gråsten. De äldsta utmärkas av
absidkor och kraftiga torn, som
ha sin plats antingen över
långhusets ö. del 1. över koret, ss. i
Ask och Källstad, 1. ock, vilket är
det vanliga, i v., ss. i Kaga,
Hage-byhöga och Fornåsa. En rikare typ
med tvärskepp och absider även
å dettas armar företräda Askeby
och, i sitt ursprungliga skick,
Vreta kloster (se d. o.). Under
1200-t. ersattes absidkoret av rakt
avslutat kor, så i örberga och
Rogslösa. En särställning inta de
av cistercienserna uppförda 1.
ombyggda kyrkorna i Alvastra (se
d. o.) och Vreta kloster, vilkas
stilistiska säregenheter
återspeglas i vissa landskyrkor, bl. a.
Heda. Däremot är knappast något
inflytande skönjbart från ö:s
förnämsta kyrkobyggnad,
Linköpings domkyrka (se d. o.).
Gotiska tegelkyrkor förekomma
främst i städerna, ss. Söderköping
och Skänninge (se dessa ord).
Efter mönster av stadskyrkorna
försågos även några landskyrkor
med tegelornerade gavelrösten,
t. ex. Åtvidabergs gamla kyrka.
Vid medeltidens slut erhöllo
kyrkorna i allm. nya valv och
dessa försågos med målningar,
som bevarats bl. a. i Kaga och
Risinge kyrkor, av vilka den förra
även har rester av romanska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
