Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Östromerska riket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1703
Östromerska riket
1704
efter av ö:s kejsare, liksom i
den allmänna föreställningen
denne var hela kristenhetens
överherre ända till Karl den stores
kejsarkröning (800). Kejsaren
(basileu’s) residerade i
Konstan-tinopel. — Under den vid
riksdel-ningen härskande Teodo’sios den
stores dynasti (395—457) var
regeringens främsta uppgift att
försvara riket mot de anstormande
barbarerna. Alarik förmåddes att
med sina västgöter avtåga till
Italien. Även den hotande faran från
hunnerna under Attila avvärjdes.
Inom ö. fort bestod till en början
i huvudsak den av Diocletianus
skapade
förvaltningsorganisationen (se Romerska riket sp.
1299). Styrelsen var starkt
centraliserad och byråkratisk samt
präglades av gunstlingsvälde.
Typiska voro det rika ceremoniel
och den i detalj fastställda
rangordning, som utbildades vid hovet.
Tronföljden var urspr. ej bestämd,
och häftiga tronstrider
förekom-mo därför. Småningom blev det
emellertid praxis, att arvsrätten
endast tillerkändes den, som fötts
under sin faders kejsartid
(därav det av flera kejsare
burna tillnamnet Porfyroge’nnetos,
”den i purpurgemaket födde”).
Riket upprördes nu liksom före
riksdelningen av religionsstrider,
främst mellan de ortodoxa och
monofysiterna. Motsättningarna
skärptes genom Alexandrias och
Konstantinopels tävlan om
ledningen av kyrkan samt Roms
anspråk pä överhöghet. Gynnad
härav, hävdade kejsarmakten med
stöd företrädesvis av
Konstanti-nopels patriark en effektiv
supre-mati över kyrkan. Kyrkomötet i
Kalkedon (451) fastslog kyrkans
lära under förmedling av Roms
biskop. — Under Teodosianska
dynastins närmaste
efterträ
dare (457—518) inträdde i
samband med Västromerska rikets
fortgående upplösning en
orientering åt ö. L e’o I (457—474)
inkallade från Taurusbergen
isau-rierna och vann i dem en
motvikt mot de gotiska
legotrupperna. Stora svårigheter vållades av
östgoterna, till dess att Z e’ n o n
(474—491) lyckades förmå deras
konung Teoderik att föra sitt folk
till Italien. Anast a’sios (491
—518) stärkte rikets
försvars-kraft och bragte finanserna i ett
lysande tillstånd. — Under J u s
-t i n i a’ n u s I (527—565; se
denne), som grundade
Justini-anska dynastin (518—602),
genomgick Ö. en kraftig politisk
och kulturell utveckling.
Vandalriket i Afrika och delar av
Spanien erövrades liksom även
östgoternas välde i Italien, vilket
därefter styrdes av den östromerske
exarken i Ravenna. I sin inre
styrelse genomförde Justinianus en
despotisk absolutism och krävde
samma makt över kyrkan som
inom staten (caesareopapism). Av
utomordentlig betydelse blev
utarbetandet av Corpus juris
civilis (se Corpus). Under
dynastins senare härskare följde en
svaghetstid. De spanska
besittningarna förlorades till
västgöterna. En våldsam persisk offensiv
hotade att krossa riket, som
slutligen räddades av Heraklei’os
(610—641), grundare av
Ilerak-leianska dynastin (610—717).
634 trängde araber (saracener)
under Muhammeds efterträdare in
i ö:s provinser och intogo Syrien
och Egypten. Genom kraft och
uthållighet lyckades K o’ n s t a n s
(641—668) och Konstantin IV
(668—685) rädda övriga
provinser från de anstormande
sarace-nerna. Efter en ny svaghetsperiod
och våldsamma saracenanfall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
