Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - *Krigskonst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1205
Krigskonst
1206
tidens inträde ökad
mynttillgång blevo furstarna i tillfälle
att uppsätta legohärar av
fotfolk. Uppfinningen av krutet
och tillkomsten av brukbara
eldvapen befordrade utvecklingen.
Riddarväsendets avlösning
berodde dock främst av det nya
fotfolkets överlägsna taktik.
Denna var liksom den antika
grundad på individernas samverkan i
ordnade former. De vapen, som
bragte avgörandet, voro ännu
stöt- och huggvapnen: pikar,
hillebarder o. s. v. Småningom
inrangerades dock allt större hopar
av skyttar i infanteriförbanden.
Från denna tid och under två
århundraden framåt kännetecknas
infanteritaktikens formella
utveckling väsentligen av sökandet
efter lämpligaste sättet för
samverkan mellan eldvapnen och de
blanka vapnen. 1600-t:s
infanteri utgjordes sålunda dels av
musketerare, dels av pikenerare,
sammansatta i stora hopar, bland
vilka den spanska bataglian
var en äldre och Gustav II Adolfs
q u a t e r n i a en yngre,
smidigare form. På grund av den
tidsödande laddningsproceduren
till-lämpade man för att hålla elden
kontinuerlig den s. k. k o n t r a ■
marschen.
Musketerarhopar-na avlossade sina skott ledvis i
salvor; efter sin salva
marscherade varje led tillbaka och
intog den eftersta platsen,
laddade musköterna och blev
småningom åter det främsta ledet.
På så sätt avancerade
infanteriet under eldgivning långsamt
mot fienden, tills man kom på
pik- 1. bajonetthåll. 1600-t:s
rytteri var ävenledes i stor
utsträckning beväpnat med eldvapen
(pistoler m. m.), vilka avlossades i
salvor liksom vid infanteriet.
Attack i galopp med blanka vapen
Krigskonst. Gustav II Adolfs brigad.
| ; pikenerare, musketerare.
förekom dock, så t. ex. vid det
svenska rytteriet. — 1700-t.
karaktäriseras av de stående
härarna med en högt uppdriven
exercisteknik. Denna avsåg främst
eldens ”frambärande” och blev
mycket invecklad, trots att
kontramarscherandet nu ersattes
av enklare metoder. Systemet
urartade slutligen till ett överdrivet
exercerande, varigenom
individernas minsta rörelser reglerades
i tempon och hela härens massa
stelnade i långa, välrättade
linjer, som kunde utföra striden
endast i den reglementerade ordre
de bataille (fr., slagordning), en
stereotyp slagform med
infanterimassan i mitten och kavalleriet
på flyglarna, en ny form av
antikens falang. Detta var den s. k.
lineartaktiken. Frigjord
från lineartaktiken var Karl XII,
vilket i sin mån förklarar hans
många segrar. I övrigt bibehölls
systemet väsentligen fram till
revolutionskrigen. — Napoleon
bröt radikalt med detsamma.
Ilan förberedde anfallet med
eld-givande linjer,
tiraljörked-j o r, och avgjorde detsamma
medelst bajonettanfall i djupa
kolonner. Han förstod ock som
ingen före honom att
åstadkomma samlad artilleriverkan på den
avgörande punkten. — Först
under 1800-t:s senare hälft
utvecklades handeldvapnen så, att de
helt dominerade taktiken. Ännu
vid Saint-Privat 1870 sökte
tyskarna storma fram i djupa for-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
