Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Borgare ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
325
Borgare
326
att bekämpa revolutionära
upplopp, t. ex. skyddskårerna i
Finland och de numera förbjudna
tyska organisationer, som
upp-stodo efter revolutionen 1918.
Borgare (ty. Bürger, fr.
bour-geois, av ty. Bur g, befäst plats),
vanligen benämningen på en
stadsinvånare, som driver handel
eller näring för egen räkning —
vartill fordom krävdes bur
-skap (se d. o.). Tillsammans
utgöra borgarna i en stad b o r
-gerskapet. B. betecknar
numera ofta stadsinvånare i
allmänhet. — Borgarståndet
uppträder först under medeltiden,
då en fullständigt ny
stadskultur skapas i och med det
medeltida ståndssamhället. I
motsats till den krigiska och
jordägande adeln, det starkt avskilda
andliga ståndet och de ofta mer
eller mindre ofria bönderna
uppstod i Europa efter 800-t. en ny
samhällsklass, stadsinvånarna,
med särskild jurisdiktion. Dessa
kallades sedermera B., troligen
efter den borg, som vanligen
skyddade eller med sina murar
omslöt staden. Emellertid voro
icke alla stadsinvånare B. utan
i regel endast husägarna och
köpmännen. Utom dem funnos
hantverkare, som länge saknade
kommunala rättigheter, samt
präster och adelsmän, som ofta
ägde stadens mark och borg.
Arbetarna och de obesuttna
voro uteslutna från stadens
styrelse. Handelns uppsving efter
korstågens början (omkr. 1100)
medförde en blomstringstid för
städerna i s. Europa. I Italien
sammanslöto sig B. och fördrevo
adelsmännen samt grundade
självstyrande kommuner, som
inbördes sammanslöto sig till
förbund. Samma utveckling ägde
rum något senare i n. Frankrike,
Tysk borgare på 1500-t. Målning av
Holbein d. y.
England, Nederländerna och
Tyskland (se St ads väsen).
Emellertid uppstod efter 1200-t.
en stark motsättning mellan
stadsinvånarna, i det att de
rika borgarfamiljerna bildade en
stadsadel (patricier, ital.
popolo grasso), som även
sam-manslöt sig i gillen och som
ensam styrde städerna och hade
ärftlig rätt till stadens ämbeten.
Den åsidosatte sålunda de mindre
besuttna (ital. popolo minuto),
särskilt de i skrån organiserade
hantverkarna. Detta medförde
häftiga inbördesstrider, som ofta
ledde till de senares seger för en
tid, men som vanligen slutade
med att patricierna behöllo
makten. På 1300-t. uppträdde B.
som ett särskilt stånd på flera
riksförsamlingar, såsom i
Frankrike (le tiers état, tredje
ståndet), Aragonien, Sverige och
Danmark, däremot ej i England.
I regel voro B. i förbund med
furstemakten, som med deras
hjälp sökte nedbryta feodaladelns
makt och som på grund av
inkomsten från skatter och tullar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
