Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Danmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
61
Danmark
62
ställde sig nu på Frankrikes sida,
vilket medförde, att det 1808—09
indrogs i Rysslands krig mot
Sverige. Under resningen mot
Napoleon 1813 blev därför även D.
angripet, och i freden i Kiel 1814
tvangs det avstå Norge till
Sverige i utbyte mot Svenska
Pommern, som sedermera utbyttes
mot Lauenburg. Härigenom
reducerades D. till Nordens minsta
rike. Endast genom ett idogt
återuppbyggnadsarbete lyckades D.
återfå sitt förlorade välstånd.
Det politiska livet dominerades
nu av tidens frihetsidéer, särskilt
kravet på en folkrepresentation.
Under intryck av 1830-t:s
revolutionsrörelser i utlandet gjorde
den enväldige konungen så
småningom vissa eftergifter för
folkets krav. Sålunda inrättades
1834 för monarkins huvuddelar
(Holstein, Slesvig, Jylland och
öarna) 4 provinsiella
ständerför-samlingar med rådgivande
befogenhet. Frågan om hertigdömena
Slesvigs och Holsteins
författning och ställning till D. trädde
nu alltmer i förgrunden och
ledde till ödesdigra
förvecklingar. Genom sin förening i
för-valtningshänseende med Holstein,
varmed följde tyskans
användande som ämbetsspråk samt stark
inflyttning från söder, hade det
urspr. danska Slesvig till stor del
förtyskats. I samband med en
växande nationalliberal rörelse i
D. framställdes nu krav på
danskans införande som
rätts-och föFvaltningsspråk i n.
Slesvig. Samtidigt uppstod emellertid
i Holstein och de tyska delarna
av Slesvig en av den tyska
en-hetsrörelsen påverkad nationell
strömning
(slesvig-holsteinis-men), som krävde hertigdömenas
förening till en stat, med
gemensam, fri författning, i
personal
union med D., men ingående i
Tyska förbundet, av vilket
Holstein redan förut var medlem.
Denna strömning fick stöd av
hertigarna av Augustenborgs (se
d. o.) dynastiska politik, vilken
hävdade denna linjes arvsrätt till
Holstein och Slesvig vid den
danska kungliga linjens väntade
utslocknande. Under Kristian
VIII:s regering (1839—48)
växte missnöjet såväl i D. som i
hertigdömena. Danskhetsrörelsen
i Slesvig växte starkare genom
pressagitation och stora folkfester
samt åsyftade medvetet Slesvigs
lösgörande från Holstein och
anslutning till D. I D. proklamerade
1842 O. Lehmann de
nationallibe-ralas krav på en gemensam
konstitutionell författning för D. och
Slesvig, förenade till en
nationalstat med Ejder som sydgräns.
Denna s. k. ”Ejderdanska”
politik fick genom den
skandinavis-tiska rörelsen understöd från
vissa liberala kretsar även i
Sverige och Norge, särskilt bland
studenterna. Gentemot dessa
strävanden sökte konungen
genom eftergifter för de tyska
kraven bevara enheten mellan
monarkins olika delar
(”helstatspoli-tiken”). 1846 skedde dock ett
närmande till de nationalliberala
genom utfärdandet av ett ”öppet
brev”, vari Slesvigs oskiljbarhet
från D. hävdades. Den
slesvig-holsteinska separatismen
uppeggades härav ytterligare, och
efter Fredrik VII:s (1848—
63) tronbestigning utbröt (mars
1848) i hertigdömena ett av
Preussen m. fl. tyska stater
understött uppror. D. lyckades
nedslå upproret, som, sedan
Preussen 1850 dragit sig ur
affären, var utsiktslöst. Samtidigt
härmed hade den liberala
rikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
