Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Danska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
81
Danska språket
82
har ibland d-ljud (Bog, klog) ;
u (Hus, Hund) uttalas mer likt
ty. u 1. rent av som . sv. o i orm
(Buk, bock, Nul, noll). I fråga
om konsonanterna äro de i skrift
ej framträdande egenheterna än
flera, och därvid ha i D. ofta
utvecklats för svenskan helt
främmande ljud: b, d, g sakna
ofta stämton, så att de låta
som svaga p, t, k (Bær, Damp,
Höjde, Gavl) ; särskilt gäller
detta b och g (men i allmänhet ej d),
då de fördubblas (Krabbe, ligge),
varvid sammanfall sker med
uttalet av pp, kk, som alltså i
stället försvagats (snappe,
rykke, det senare sålunda
alldeles = Rygge, ryggar); uttalet
är ungefär som pb, kg. Samma
försvagning drabbar tt (hitte;
ungefär = td), men därmed
inträder i allmänhet ej likhet med
dd (jfr ovan), ty dd (t. ex. i
Sludder) uttalas i regel som
enkelt d efter vokal, nämligen med
ett snarast ;-aktigt ljud (Gade,
Lyd). I Id, nd, rd är d ofta stumt
(falde, binde, haard); g efter
vokal är oftast ett lent gnidljud
(Kage, kaka, Tog, tåg), men
stundom rent j (mig, Regn, Rög
— där ö nästan är å-ljud). I
början av ord uttalas g, k ”hårt”
även före len vokal (give, kikke)
— likvärdigt är gj, kj —, och
därmed sammanhänger, att även sk
alltid uttalas hårt; icke heller ha
sj, stj bildat sje-ljud 1. tj något
tje-ljud. r är i riksspråket
skor-rande; slutande v uttalas ofta
som sv. o efter a, o, æ, vilka då ev.
förkortas (Hav, Skov, nævne). -—•
I fråga om
rättskrivningen märkes bl. a. stor
begynnelsebokstav hos substantiven, aa som
beteckning för å, æ för ä och ø
för ö, frånvaron av f, fv ss.
tecken för v samt av
dubbelskrivning i slutljud (Hul, hål,
men Hullet) ; för ck skrives
kk. — Man kan skilja på
fyra perioder i D:s utveckling:
rundanska, äldre forndanska
(”ældste dansk”), yngre
forndanska (vanligen kallad Ӿldre
dansk” 1. ”gammeldansk”) och
nydanska (jfr Svenska
språket), inom vilken senare en
gräns brukar sättas c:a 1700.
Danmarks äldsta runinskrifter
tillhöra ej rundanskan, ty de visa
urnordiskt språk (se
Nordiska språk och Runor);
de äldsta med D. äro från c:a
800. Inga skarpa gränser finnas
mellan perioderna; utvecklingen
innebär i stort sett en
försvagning av ljuden och en förenkling
av böjningen (jfr ovan). Den
äldre forndanskans (intill 1350)
viktigaste litteratur utgöres av
lagarna. Först i yngre
forndan-skan upptagas i större
utsträckning lågtyska lånord, ändelser
(-agtig, -bar, -clse) och
förstavelser (be-, for-). Ett svenskt inslag
visar det litterära s. k.
birgittin-språket under medeltiden. I äldre
nydanskan inkommo högtyska
ord och ändelser, vilka trots
senare språkrensning ha hållit sig
kvar i något större antal än de
ungefär samtidigt i svenskan
inkomna. I senare tid ha de flesta
utländska kultur- 1.
modeströmningar avsatt spår i ordförrådet.
— Det danska
språkområdet har alltid främst omfattat
det danska riket; men dettas
ökning 1. minskning har vållat
förskjutningar. Genom vikingatidens
kolonisation i n. England
(”Dane-lagen”) kom mycket danskt
språkgods in i engelskan. Den
största utvidgningen skedde, då
Norge från slutet av 1300-t.
småningom blev ett danskt lydrike
och därigenom fick ett
väsentligen danskt skriftspråk, den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
