Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Diamant ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
289
Diamant
290
ovala och nedåt smalnande
kanaler (pipes) genom bergarter,
tillhörande karroo- och
underliggande formationer. Kimberliten, som
anses vara eruptionsprodukter ur
slamvulkaner, är i ytan vittrad
och kallas där yellow ground
(gula jorden), längre ned friskare
och kallas blue ground (blå
jorden). Alluviala fyndigheter
finnas såväl i Brasilien som i
Syd-Afrika; hit höra också alla
de ostindiska förekomsterna (på
Främre Indiska halvön och
Sundaöarna). D. från alluviala
fyndigheter ha i genomsnitt
högre värde än sådana, som
anträffas i fast klyft. De
viktigaste diamantgruvorna i
Syd-Afrika äro: Premiergruvan i
Transvaal, Kimberley-, De Beers-,
Bultfontein-, Dutoitspan- och
Wesseltongruvorna vid Kimberley
i Kaplandet, Jagersfontain-,
Roberts-Victor- och
Voorspoedgru-vorna i Oranjefristaten.
Brasiliens viktigaste fyndorter ligga
i prov. Bahia och Minas Geraes;
bland de senare märkes det stora
diamantfältet Diamantina. —
Användning. I främsta rummet
nyttjas D. som ädelsten, och här-
300 m.
Schematisk genomskärning av
Kimher-leygruvan.
Oslipade diamanter. Kimberley.
vid värderas de klaraste, färglösa
varieteterna högst, men även en
svagt blå ton är högt skattad.
Mindre omtyckt är den svagt
gula ton, som är vanlig hos
sydafrikanska D. Viktsenheten för
D. är en karat (numera 200 mgr.,
förr c:a 205 mgr.). Priset är ej
proportionellt mot vikten;
mycket små stenar ha högre
karatvärde än medelstora, och
exceptionellt stora stenar ha mycket
högt karatvärde. Slipningsformen
och stenens naturliga beskaffenhet
inverka på priset i så hög grad,
att några generella regler för
värdering ej kunna angivas.
Dia-mantslipningen, som sker med
diamantpulver, kräver stor
yrkesskicklighet och är koncentrerad
till Amsterdam, Antwerpen och
London. Vid slipningen offrar
man numera rätt mycket av
materialet för att få fram en
vacker slipform, och denna
an-lägges så, att fasetteringen såvitt
möjligt sammanfaller med D:s
naturliga avsöndringsytor. De
vanligaste slipningsformerna för
D. äro briljant, tavel- (taffel-)
och rosensten (se dessa ord).
Förfalskningar och ef ter bildningar
av D. äro vanliga. Den förste, som
syntetiskt lyckades framställa D.,
var Moissan (1893), som erhöll
mikroskopiskt små diamantkorn
10. — L e X. III. Tr. 30. 7 23.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
