Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Drama
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
495
Drama
496
vet på de tre enheterna,
rummets, tidens och handlingens.
Handlingens enhet, den enda
Aristoteles själv krävde, innebär,
att D. skall framställa ett
enhetligt och avslutat händelseförlopp.
Kravet på tidens och rummets
enhet formulerades av den
italienska renässansestetiken och
senare den fransk-klassiska så, att
handlingen skall försiggå under
en bestämd tidrymd (12 1. 24
timmar) och på en och samma
plats. Såväl romantikens som
realismens och naturalismens
D. har emellertid frångått
dessa grundsatser. — Historia.
I allmänhet är man benägen att
söka D:s ursprung i handlingar
av symbolisk karaktär, knutna
till den religiösa kulten; man har
sålunda trott sig finna
antydningar om dylika primitiva
religiösa D. i vissa Vedahymner, i
en del Eddadikter o. s. v. — Ett
utvecklat D. träffar man redan
tidigt i Indien, där det omkr.
vår tideräknings början nått en
utbildad konstnärlig form; de
skådespel, som bevarats till vår
tid, äro emellertid av senare
datum. Ryktbarast äro Kalidasas
D. (omkr. 400 e. Kr.). —
Antiken. Tidigare och högre
utvecklat är det grekiska D. Den
grekiska tragedin anses ha
uppkommit ur den hieratiska
kör-diktningen omkr. mitten av 500-t.
f. Kr., då skalden Tespis till
körsången fogade ett dramatiskt
element, bestående av en dialog
mellan kören och körföraren.
Från denna obetydliga början
utvecklades under det följ. årh.
en rik litteratur, kulminerande
med de tre stora tragöderna
Aiskylos, Sofokles och
Euripides. Den attiska
tragedin i sin fulländade form har
definierats som ”en i sig avslutad
framställning ur hjältesagan,
poetiskt utarbetad i en upphöjd
stil, utförd av en borgarkör samt
två eller tre skådespelare och
bestämd att såsom en del av den
offentliga gudstjänsten uppföras
i Dionysos’ helgedom”
(Wilamo-witz). Hos Aiskylos skönjes ännu
sambandet med den äldre tidens
direkt ur den religiösa kulten
uppvuxna D. Handlingen är föga
komplicerad, och huvudvikten
ligger till en början på
körsångerna. Med Sofokles når den
attiska tragedin sin höjdpunkt.
Euripides företer en mera
modern prägel. Det religiösa patos,
som behärskat det tidigare D.,
är hos honom ersatt av ett
analyserande och reflekterande drag.
Av senare verksamma tragiska
författare äro en del fragment
bevarade, av vilka man kan
sluta sig till att tragedin allt
mer börjat lösgöra sig från den
klassiska ämneskretsen och i
stället behandla fritt uppfunna
motiv. Emellertid fick tragedin ej
någon lång livstid; med den
makedoniska erövringen är dess
tid ute. Även den grekiska
komedin står i beroende av
Dio-nysoskulten; den anses ha
uppkommit ur dramatiska folklekar
vid Dionysosfesterna, vid vilka
de uppträdande ofta voro
kostymerade till silener o. d. Ur
dessa, särskilt inom det doriska
kulturområdet populära,
primitiva farser framväxte så
småningom genom kombination med
kör-diktningen den attiska komedin.
Vår uppfattning av dess
karaktär vilar i allt väsentligt på
A r i s t o f a nes’ komedier. Hans
D. angripa hänsynslöst
samtida i det politiska och kulturella
livet framträdande personer men
inrymma, även scener av frisk
och luftig poesi. Den senare at-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
