Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Döbereiner ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
631
Död
632
Dödens triumf. Detalj av fresk i Campo Santo i 1’isa.
[ögats hornhinna grumlas och
skrynklas (”ögat är brustet”)],
uppkomst av likblånader på
nedåt belägna kroppsdelar samt
inträdande av likstelhet, i det
att musklerna hårdna genom att
deras äggvita stelnar inom 6—12
timmar, varpå de emellertid åter
lösa sig efter något dygn.
Säkraste tecken på död är
organismens sönderfallande i sina enkla
kemiska beståndsdelar, d. v. s.
förruttnelsen, som hos människan
Harpyor. Detaljer från
Harpyamonu-mentet i Xantog,
först ger sig tillkänna som
grön-färgning ovan ljumskarna och
därifrån utbreder sig över hela
buken och övriga delar av liket.
Endast under vissa
omständigheter inträder icke förruttnelse,
ss. vid den döda organismens
in-f rysning (mammut i Sibiriens
tundra) 1. förvaring i
konserverande vätskor. Jfr
Dödlighetsstatistik, Liv och
Skendöd. — Konstli. D., som i
folktron ofta uppfattas som ett
personligt väsen, framställes i
konsten under olika former. Den
antika personifikationen av D.,
hos grekerna en gud, Ta’natos
(se d. o.), vanligen framställd
som en skön, stundom bevingad
yngling med omvänd fackla, hos
romarna en gudinna, De’a mors,
bär rent mänskliga drag. Äldre
dödsgudomligheter voro de
bevingade, svarta och
skräckinjagande harpyorna, som på D:s
vägnar avhämtade de onda
människorna. Medeltiden upptog från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
