Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eldsläckning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
837
Eldsläckning—Eldstad
838
ligger den lilla ön Horn (Kap
Horn), en hög klippholme,
Amerikas sydligaste punkt.
Geografiskt är E. en direkt fortsättning
av Syd-Amerikas fastland.
Andernas bergsystem, som i n.v. når
Magalhäes’ sund, fortsätter
genom E. (efter avböjning mot ö.)
och har här toppar på ända till
2,000 m:s höjd. N. och ö. om
dessa berg utbreder sig ett
vidsträckt platåland av samma
natur som Patagoniens slätter.
Största flod är Rio Grande,
mynnande i Atlanten; den största
sjön, Lago Fagnano, avflyter åt
v. till Magalhäes’ sund. Klimatet
är regnigt och kallt; medeltemp.
är varmaste månaden (jan.) c:a
4-11°, kallaste (juli) c:a + 1°.
Stora skogar bildas av bokar
(Nothofa/gus), på bergens
nordsida lövfällande, i s. och v.
ständigt gröna. Berglandet täckes i v.
av ett delvis sammanhängande
täcke av glaciärer, som i
dalgångarna på västsidan nå ända
ned till havet. — Den viktigaste
näringen på E. är fårskötsel,
vilken av inflyttade kolonister
idkas företrädesvis på slättlandet
i n. och ö. samt längs
Beagle-kanalens nordkust. — E.
beboddes ursprungligen av indianer,
tillhörande olika stammar; ona,
vilka äro rätt resliga och
besläktade med patagonierna, utgöra
numera huvuddelen av de till ett
par hundra uppgående
indianerna. Sitt namn har E. fått på
grund av de många eldar, som
vildarna nattetid tände vid
européernas första besök. E.
upptäcktes av Magalhäes 1520. Politiskt
är E. delat mellan Chile, som
äger samtliga mindre öar samt
v. delen av huvudön, och
Argentina, som äger huvudöns ö. del
jämte Statenön. Huvudort inom
det argentinska territoriet är
Ushuaia vid Beaglekanalen. E:s
hela areal uppgår till c:a 74,000
kvkm.
Eldsläckning, se
Brandväsen sp. 480.
Eldspruta (ty.
Flammenwer-fer), en för krigsbruk avsedd
apparat, medelst vilken en
eld-fängd vätska utpressas genom en
slang med munstycke i en stråle
på 15—50 m:s längd, allt efter
apparatens storlek. Värmegraden
på den antända vätskan är
vanligen 1,000—1,500° C. E.
användes huvudsakligen under
världskrigets ställningskrig i strider om
skyttevärn och skyddsrum samt
bebyggda orter.
Eldsprutande berg, se
Vulkaner.
Eldstad. Spår av E. äro kända
redan från Europas äldsta
stenålder. I de franska
grottboplat-serna har man funnit primitiva
E. i form av en på marken lagd
bädd av stenar. En dylik ellei’ en
grop utgör än i dag den
huvudsakliga E. hos de vilda folken.
Inom den klassiska
kulturvärlden var en öppen härd på en
över golvet upphöjd eldpall den
vanliga E. En dylik anordning
danade medelpunkten i det
trojanska huset (jfr Bostad). I
Europa ha senare olika typer
avlöst varandra. Utvecklingen
har varit tämligen enhetlig, och
vi kunna därför inskränka oss
till att betrakta förhållandena i
vårt eget land. — Från
förhistorisk tid äro E. kända, t. ex. i
form av en rundad stensättning
på golvet i en bohuslänsk
sten-åldershydda. Under utvecklingens
gång höjes härden från marken
och förlägges på en eldpall,
enbart uppbyggd av stenar eller
sammanhållen medelst ett
ramverk av knutade stockar. De
isländska sagorna omtala ”lång-
Ord, som ej återfinnas under E, torde sökas under ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
