Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elektrisk belysning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
903
Elektrisk belysning
904
ning fastlödas, den ena vid en
bottenkontakt i sockeln, den
andra vid det (vanl. gängade)
mässingsbleck, som omger sockeln
(s. k. edisonfattning). —
Nämnda metalltrådslampor erfordra en
effekt av c:a 1 watt per
normalljus och kallas därför
enwatts-lampor. Koltrådslampor förbruka
c:a 3 watt per normalljus. —
S. k. lialvwattslampor äro ej
evakuerade utan fyllda med
någon kemiskt indifferent gas med
dålig värmeledningsförmåga (t.
ex. kväve 1. argon). För att
minska effektförlusten på grund
av värmeledning genom gasen
göres lystrådens beröringsyta mot
gasen så liten som möjligt genom
att tråden upplindas i en tät
spiral. Effektbehovet understiger 1
watt per normalljus. —
Metall-oxidglödlampor (t. ex.
Nernst-lampan) ha i stället för lystråd
en stavformig glödkropp av
metalloxider (vanl.
cerium-torium-oxid), som emellertid ej leder
strömmen i kallt tillstånd. Då
lampan skall tändas, måste
glödkroppen uppvärmas med ett
elektriskt värmeelement. — En annan
typ av glödlampor utgöra
glim-lamporna, som sakna glödkropp
i egentlig mening. De innehålla
tvenne elektroder, inneslutna i en
kolv, fylld med ädelgasen neon.
Ledes likström genom lampan,
utstrålas kring den negativa
elektroden ett diffust, rödaktigt ljus.
Användes växelström, bli
gasskikten kring båda elektroderna
lysande, men periodtalet hos
strömmen måste vara högre än 40 per
sek., om ej ljuset skall flimra.
—- Båglampornas ljuskälla
utgöres av en elektrisk ljusbåge
(se d. o.), som bildas mellan
tvenne kolstavar. Vid äldre
lamp-typer utgjordes dessa av
homogenkol 1. av s. k. vekkol,
bestå
ende av ett rör av massivt kol
med en kärna (veke) av en
torkad massa av kimrök och
kalivattenglas. Numera användas
”effektkol”, utförda som vekkolen
men impregnerade med vissa
salter, varigenom ljuset i stället för
violett kan få annan, önskad
färg. Användas effektkol, blir
ljusbågen mera utbredd
(”flam-Ijuslampor”) än då vanliga
vekkol 1. homogenkol användas.
Användes likström, utgår den största
ljusmängden från det positiva
kolet, i vilket en kraterformig
fördjupning bildas. Vid äldre
båglampor tog man därför vekkol till
positiv pol och vände kratern åt
det håll, åt vilket man ville rikta
belysningen. Användes däremot
växelström, är ljusmängden lika
vid båda polerna, och
kraterbildning uppstår i båda kolen. Vid
nyare båglampskonstruktioner
sättas kolen antingen över
varandra 1. i spetsig vinkel mot
varandra. I senare fallet (t. ex. i
”bremerlampan”) ”utblåses”
ljusbågen i solfjäderform med hjälp
av en elektromagnet. För att
möjliggöra lampornas tändning och
kolens matning regleras kolens
inbördes avstånd på
elektromagnetisk väg. Den för båglampor
lämpligaste spänningen är 30—
40 volt, och då spänningen i
be-lyaningsnäten vanl. är 110 1. 220
volt, måste flera båglampor
kopplas i serie, om ej för mycken
effekt skall förbrukas i de
för-kopplingsmotstånd, som äro
nödvändiga. Om en lampa i en serie
slocknar, inkopplas i dennas
ställe automatiskt ett motstånd,
så att strömavbrott ej behöver
uppkomma i de övriga lamporna.
— Kvicksilverlampan
består i sin tidigaste
utförings-form av ett c:a meter långt
glasrör, i ändarna försett med ut-
Ord, som ej återfinnas under E, torde sökas under Ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
