Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eli ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
941
Eli—Eligius
942
utgivit novellsamlingarna Gäster
och främlingar (1911), Stjärnan
vars namn är malört (1915),
Mödrar (1917) och Marta och
Maria (1921).
Eli, se Eliderna.
Eli’a, i N. T. E 1 i’ a s, profet
i Israels rike på konung Ahabs
tid. Berättelserna om E., i vissa
punkter rätt starkt utsmyckade
med legender, ge dock i stort
sett en gripbar bild av den
väldige mannen och hans kamp för
Jahves sak mot konungahuset.
Denna kamp gällde främst den
feniciska Baalsdyrkan, som av
Ahabs gemål, Isebel från Sidon,
införts i landet (om denna strid
handla 1 Kon. 17—18 och det
säkerligen ej ss. fortsättning härtill
avsedda kap. 19), samt Isebels
hänsynslösa handlingssätt mot
israeliten Nabot (1 Kon. 21). —
Om E:s slut är intet känt.
Legenden låter honom liksom Henok
(Hanok) bliva levande upptagen
till Gud (2 Kon. 2). — Ännu i
sena tider har E: s gestalt
sysselsatt folkets sinne. En särskild
plats intager han sålunda i
judendomens eskatologi. Enl. Mal.
4: 5 f. skall han komma åter ss.
en vägrödjare före Herrens stora
dag (jfr i N. T. Mark. 6: 15, 9:
n ff.), en förväntan, som i
evangelierna förklaras hava gått i
uppfyllelse i Johannes döparen.
Elias, se M o u n t Elias.
Eli’as a v C o r t o’ n a, d. 1253,
franciskanmunk, högste ledare av
orden 1221—27 och 1232—39. Se
vidare Franc iskanorden.
Eliaseld, se E 1 m s e 1 d.
Eliasson, Axel, f. 1868,
innehavare av konstförlag i
Sthlm, sedan 1910 ledare för
Barnens dag i Stockholm.
Eli’derna, en israelitisk släkt,
härstammande från Eli, en mot
slutet av domartiden levande
präst vid Silos helgedom, där
arken då förvarades (1 Sam. 1: 3,
9, 3: 1 ff., 14: 3; först i ett sent
tillägg, 1 Sam. 4: 18, betecknas
Eli , ss. domare). Då i en för
Israel olycklig strid mot
filisté-erna bl. a. Elis båda söner
stupade och arken gick förlorad,
drabbades även Eli själv av bråd död
(1 Sam. 4). Den ene av sönerna,
Pinehas, efterlämnade två söner,
I-Kabod och Ahitub, och Ahitub
var fader till den Ahia, som
under Sauls första tid var präst,
och tydligen även till den
Ahime-lek (se d. o.), som under Sauls
sista tid, jämte övriga
medlemmar av sin faders släkt, var
präst i Nob (Silo hade,
antagligen under kriget mot filistéerna,
blivit ödelagt, Jer. 7:12). Då
Ahimelek gav den flyende David
hjälp, blev han jämte hela sin
släkt nedhuggen av Saul. En son
till honom, Ebjatar, lyckades
emellertid fly till David, i vars
tjänst han trädde och vars präst
han blev jämväl under Davids
hela regeringstid, under vilken
tid han dock fick dela ämbetet
med en nykomling, Sadok (se d.
o.). Vid Salomos tronbestigning
blev han slutligen, ss. anhängare
till Adonia, avsatt från
prästämbetet (1 Kon. 2: 26 f.). Från
denna tid var sadokidernas ätt
den härskande vid landets
huvudhelgedom, och E. fingo nöja sig
med underordnade prästsysslor
(1 Sam. 2: 36).
Eli’, eli’, lema’ sabakta’ni,
hebr., min Gud, min Gud, varför
har du övergivit mig?, ett av
Kristi ord på korset (Matt. 27:
46).
Eli’gius, f. omkr. 590, d. 659,
helgon, Flanderns apostel, till
en början guldsmed och
myntmästare, sedermera präst och
klosterföreståndare med stort
in
Ord, som ej återfinnas under E, torde sökas under Ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
