Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Engelsk konst - Engelsk litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1039
Engelsk litteratur
1040
utvecklingen på kontinenten har
icke satt några djupare spår i
engelsk konst, som förblivit
tämligen opåverkad av såväl
impressionismen som expressionismen.
Engelsk litteratur. Den
angelsachsiska
perioden (till 1066). Redan på 400-t.
e. Kr. började den angelsachsiska
erövringen av England, vilken
dock ej omfattade mer än östra
delen; Wales sträckte sig under
denna period över ett vida
större område än nu. Den äldsta
och mest odlade litteraturen på
angelsachsiskt språk (från
mitten av 600-t. och senare) var
kristen och avsåg att med hymner
(Caedmon) och bibelparafraser
uttränga den hedniska
diktningen, som tydligen var mycket rik
att döma av ett katalogartat
kväde, Widsid, där en mängd
populära sagohjältar uppräknas.
Dylika hedniska hjältedikter äro
även bevarade, av vilka Beowulf
(se d. o.) är den viktigaste. Den
torde härröra från 700-t. och
behandlar egendomligt nog
skandinaviska sagoämnen. Av de
germanska fornlitteraturerna är den
angelsachsiska den rikaste och
bäst bevarade, men utvecklingen
avbröts genom den normandiska
erövringen 1066. — Den
normandiska perioden (1066
—1372). Genom den normandiska
erövringen förvandlades England
till ett franskt biland. De högre
klasserna talade franska, och
litteraturen är också fransk
(anglo-normandisk). Denna litteratur är
visserligen mycket rik, men
förbigås här liksom den ganska
betydande latinska i medeltidens
England. På det angelsachsiska
folkspråket skrevs väl under
1100-t. en ellei’ annan legend,
men denna litteratur är mycket
obetydlig och har ett nästan
uteslutande språkligt intresse.
Emellertid närmade sig de båda
språken till varandra, och ett i
viss mån nytt uppstod,
engelskan, d. v. s. angelsachsiskan,
med en tillsats av en stark
fransk ordskatt. Därigenom att
de engelska konungarna vid
1200-t:s början förlorade sina
franska besittningar, fördes ock
normander och engelsmän
närmare varandra, och en litteratur på
engelska började under detta
årh. att uppstå, till en början
tämligen otympliga
efterbild-ningar efter franska mönster. En
fullt engelsk nationalitet
kommer fram först i Chaucers
diktning. — Ghaucer och hans
efterföljare (1373—1500).
Även C h a u c e r började troligen
med några nu förlorade franska
dikter och övergick sedan till
översättningar och
efterbildning-ar från franskan. Men så kom
han genom en resa till Italien
(1372—73) att göra bekantskap
med den italienska
ungrenässansen, särskilt med Boccaccios
arbeten, av vilka han i en fri
engelsk bearbetning återgav
några. Fullt sig själv blev han
emellertid först med den
versifierade novellsamlingen Canterbury
Tales, som emellertid icke —
såsom man förr trott —
påverkats av Boccaccios Decamerone.
Här finna vi för första gången
en nationellt engelsk diktning:
ett kraftigt verklighetssinne, en
livlig naturkänsla, en trots den
drastiska komiken strängt sedlig
världsåskådning och framför allt
en älskvärd humor. Samtidigt
med Chaucer framträdde en
annan skald — enligt 1400-t :s
tradition hette han Langland —
med deji religiösa allegorien
Peter Plöjaren, i vilken också
ett engelskt drag kommer fram:
Ord, som ej återfinnas under E, torde sökas under Ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
