Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Engelsk litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1041
Engelsk litteratur
1042
en varm religiositet, som i
mycket erinrar om den senare
protestantismens. En
reformationsrörelse, ledd av Wycliffe,
började verkligen vid denna tid i
England. Wycliffe översatte
Bibeln på engelska, beivrade den
katolska kyrkans många missbruk,
avlaten m. m. Men rörelsen
undertrycktes i England och. fortlevde
blott i Böhmen, där Wycliffes
tankar återupptogos av Johan Hus.
Reformationen följde således ej i
England på Wycliffe, lika litet
som renässansen på Chaucer, och
det engelska 1400-t. är en
tidrymd nästan utan all litteratur,
möjligen beroende på det
förhärjande inbördeskriget, ”rosornas”
fejd. — Ungrenässansen
(1500—80). Under 1500-t: s
första år fick England, genom
inflytelser från Italien, en
latinsk humanistisk litteratur,
vars främsta representanter voro
John Colet och sir Thomas
M o r e, bekant för sin roman
Utopia. Men genom
reformationen förkvävdes denna till en
början på uppslag och idéer så rika
humanism och ersattes av en torr
skolformalism, som blott
intresserade sig för den latinska
litteraturens form, ej för dess
innehåll. Något senare, på 1530-t.,
gjorde sig en annan strömning
gällande, från den italienska
ungrenässansen, särskilt
Petrar-ca, men även från Dante. De
engelska representanterna för
denna riktning — W y a 11,
S u r r e y och Sackville —
voro väl inga betydande skalder,
och några särskilt engelska drag
komma knappt fram hos dem,
men genom sin känsla för den
konstnärliga formens betydelse
förberedde de dock den följande
storhetsperioden. —
Högrenässansen (1580—1660).
Den engelska renässansens
storhetstid börjar omkr. 1580 och
sträcker sig till restaurationen
1660. Under denna tid kan man
iakttaga två olika strömningar
inom den engelska litteraturen, en
realistisk och en hyperidealistisk,
som i viss mån är en fortsättning
av den föregående periodens och
liksom denna näres av impulser
från Italien, men nu ej blott från
Petrarca utan ock från Ariosto
och Tasso. Den framträder
särskilt inom epos, lyrik och roman,
under det att den motsatta
riktningen hör hemma inom dramat.
Den förra riktningen inledes av
Edmund S p e n s e r, som är
mest bekant för sitt stora
allegoriska epos Fairy Queen. Till
denna riktning höra vidare de
talrika sonettförfattarna, L y 1 y
med den språkligt förkonstlade
romanen Euphues och sir
Philip Sidney, som bl. a. skrev
romanen Areadia, delvis efter
mönster av de sengrekiska
romanerna. Denna skola var icke
blott beroende av den italienska
poesin utan ock av den antika,
och dess program var att på det
engelska modersmålet skapa en
modern diktning i noga
anslutning till den antika, sådan denna
då uppfattades. Men trots det
att Spenser var en betydande
skald, lyckades han dock ej lösa
denna uppgift, och det var först
hans sena efterföljare Milton,
som med sitt skapelseepos
Para-dise lost och sitt drama Samson
Agonistes gav den engelska
litteraturen tvenne dikter, vilka på
samma gång äro fullt moderna
och byggda efter antikt mönster,
och därjämte i det starka
puritanska patos, som fyller dem,
nationellt engelska. Den andra,
nationellt engelska riktningen
framträder inom folkdramat.
Det
Ord, som ej återfinnas under E, torde sökas under Ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
