Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Evangelist ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1297
Evangelist—Evangelium
1298
Evangelisterna (fr. v. Matteus, Markus, Lukas, Johannes). Miniatyrer ur
handskriften A 227 (Kungl. Bibi.), en bönbok från omkr. år 1500, utförd av en
mästare ur den Gent-Brüggeska miniatyrskolan.
representation samt
nattvardsge-menskap, medan församlingarna i
övrigt fingo fritt bestämma över
sin ståndpunkt i tros- och
kult-frågor. I övriga stater antog
unionen mycket växlande gestalt
(i Baden exempelvis genomfördes
fullständig lär ounion).
Evangeli’st (jfr
Evangelium). 1. I urkristen tid och
understundom även i senare
tiders kristna verksamhet en
(kringresande) förkunnare av
evangelium (i N. T. jfr Apg.
21: 8; Ef. 4:11; 2 Tim. 4:5).
— 2. Författare till något av de
fyra evangelierna (första
belägget för denna användning av
termen möter i Eusebios’
kyrkohistoria). — Irenaeus
kombinerar för första gången de fyra E.
med de fyra i Upp. 4 omnämnda
gestalterna, varvid han
sammanställer dem så: lejonet — Joh.,
tjuren — Luk., människan —
Matt., örnen — Mark. Den i
senare tider brukliga fördelningen
genomfördes av Hieronymus,
vilken på grundval av Hes. 1:10
och den i Orienten brukliga
ordningen mellan E. kombinerar så:
Matt. — människan, Mark. —
lejonet, Luk. — tjuren, Joh. —
örnen. I konsten avbildas E. vanl.
med dessa djur, ej sällan
förekomma dock dessa, de s. k.
evan-gelistsymbolerna, ensamma.
Evangelium (grek,
evange’-lign, glatt budskap), plur.
evangelier, användes urspr. blott i
sing.-formen, med betydelsen: det
kristna frälsningsbudskapet.
Från början av 100-t. uppträder
en annan och trängre betydelse:
E. = berättelsen om Jesu liv och
verksamhet, ur vilken slutligen
framgår användningen av E. ss.
beteckning för vissa skrifter i
N. T. (plur.-formen första
gången hos Justinus Martyren), en
terminologi, som från 200-t:s
början blir alltmer bruklig för
att på Eusebios’ tid vara den
härskande. Den gamla och
allomfattande levde dock tillika
kvar, främst tack vare den av
Marcion för första gången
uppställda betydelsefulla motsatsen:
”lag och E.”, vilken återupptogs
av Augustinus och från honom
gick vidare till Luther och den
protestantiska kristenheten. —
Om de olika E: s karaktär och
uppkomst se vidare de enskilda
skrifterna (de viktigaste
apokry-fiska äro Ebioniter-, Egypter-,
Hebréer- och Petrus-E.). Av de i
N. T. ingående fyra E. höra de
Ord, som ej återfinnas under E, torde sökas under ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
