Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Favör ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1455
Feber—Febronius
1456
och engelska landskap närmast
till Dahl men strävade efter en
mera idealiserande stil.
Feber (av lat. ferve’re, sjuda),
höjning av den normala
kroppstemperaturen (hos människan om
morgonen 37°, om aftonen 37°,5)
med åtminstone en grad; mindre
höjning plägar kallas
”feberaktighet”. F. upp till 39° kan anses
låg, mellan 39° och 40° medelhög
och över 40° hög; 42° tyder på
allvarlig fara; över 43° är
knappt med säkerhet iakttagen.
F. mätes med en i tiondels
grader indelad termometer, införd i
ändtarmen, armhålan 1. under
tungan. I första fallet erhålles
den verkliga temperaturen, i de
två senare 3 till 5 tiondels grad
för lågt värde.
Kroppstemperaturen beror av förhållandet mellan
värmeproduktionen och
värmeförlusten (se Kroppsvärme).
Förhållandet mellan dessa
moment regleras av ett inom
ryggmärgen beläget nervcentrum.
Betydligt ökad värmeproduktion, ss.
vid lång marsch i solhetta, kan
väl höja temperaturen några
tiondelar av en grad, men verklig
F. uppkommer endast, då
värmecentrum är angripet. Detta sker
i regel genom i blodet
cirkulerande gifter, vanl. frambragta
av bakterier. Alla
infektionssjukdomar, även de kroniska, äro
åtminstone i något stadium
förenade med F. F. är av olika slag
och ofta i viss mån
karaktäristisk för den därmed förknippade
sjukdomen. Kontinuerlig F. visar
små skillnader mellan
morgon-och aftontemperatur (c:a 1°),
remitterande F. 2° 1. däröver,
in-termitterande F. flera graders
differens under en 1. annan dag
och däremellan normal
temperatur 1. måttlig F. Som exempel på
dessa olika former kunna anföras
resp, tyfoidfeber, varfeber och
frossa. I allmänhet är F. högst
om aftnarna, lägst om
morgnarna; ett viktigt undantag utgör
den ”hektiska” F. vid lungsot,
med högsta temperaturen på
morgonen 1. förmiddagen. Ehuru F.
är förenad med ökad
ämnesomsättning och förlust av kroppens
äggvita, är det icke den höga
temperaturen som sådan utan
den infektion, som orsakar
densamma, vilken utgör den
egentliga faran. Likväl kan särskilt
hög 1. mycket långvarig F.
medföra risk och bör direkt
motverkas (se Febermedel). F.
åtföljes nästan alltid av hastig
puls, i olika grad vid olika
sjukdomar. F. faller med sjukdomens
tillbakagång, antingen hastigt på
ett par dagar, kritiskt, eller så
småningom, lytiskt.
Febergummiträd, se E u c a
-1 y p t u s.
Feberkurva, kurva, som
sammanbinder på rutat papper
utsatta märken, angivande
kroppstemperaturen, vanl. tagen morgon
och afton.
Febermedel, antifebri’lia
1. a n t i p y r e’ t i c a, medel för
nedbringande av feber, användas
vid särskilt hög feber 1. då de
åtföljande symtomen, huvudvärk,
oro, delirier, sömnlöshet, äro
plågsamma för den sjuke. Någon
direkt verkan på sjukdomens gång
utöva de merendels icke; de
kunna understundom vara skadliga.
De vanligast använda äro
aspi-rin, antifebrin, antipyrin,
fenace-tin och kinin; endast det
sistnämnda har specifik verkan mot
en viss sjukdom, frossan.
Tvättningar med kallt vatten är ett
utmärkt F., kalla bad däremot
ett rätt betänkligt.
Febri’1, feberaktig.
Febronius, se Hontheim.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
