Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1589
Finland
1590
och Kexholms län förenades
endast obetydligt förminskade 1811
med F., en åtgärd, som tillskrives
G. M. Armfelts (se A r m f e 11 3)
inflytande hos Alexander I.
Helsingfors förklarades 1812 för F:s
huvudstad, och universitetet
förlädes dit 1828. F:s ställning var
till en början under ryskt välde
icke olycklig, t. o. m. av
monarkerna i många hänseenden
gynnad, och befolkningen hyste ingen
längtan att återförenas med
Sverige. Dock sammankallades under
flera årtionden ingen lantdag.
Styrelsen sköttes byråkratiskt av
inhemska män, som vakade över
F:s särrättigheter. Som landets
företrädare inför
”kejsaren-storfursten” verkade en
ministerstatssekreterare, som i regeln vid sin
sida hade en kommitté för de
finska ärendena. Betydande
statsmän voro R. H. Rehbinder, Alex.
Armfelt, L. G. v. Haartman och
J. W. Snellman, de båda
sistnämnda verksamma särskilt på
finansernas område. Bl. a. erhöll
F. eget, från det ryska skilt
myntväsen. Snellman väckte till liv
det finska national- eller rättare
nationalitetsmedvetandet genom
tidskrifter och tidningsartiklar,
tal och större filosofiska skrifter.
Den tidigare mera idealistiska
fennomanin blev nu en
målmedveten finskhetsrörelse, som
riktade sig mot det svenska
språket ss. den högre bildningens
språk i F. Från 1850-t. gjorde
den stora vinningar inom den
bildade klassen och avsatte mot
slutet av 1860-t. ett
organiserat finskt parti under den
”jungfennomanske” ledaren Y.
K. Yrjö-Koskinen. Det för
Ryssland olyckliga Krimkriget
medförde svåra ödeläggelser för F: s
sjöfart, men det bragte också det
rådande reaktionära
styrelsesät
tet i Ryssland på fall och
föranledde kejsar Alexander II att för
F:s senat 1856 uppdraga linjerna
till ett reformprogram.
Lantdagens sammankallande 1863 blev
inledningen till en konstitutionell
period. Lagstiftningsarbetet
försiggick i regel i bästa
samförstånd med monarken under
denna och närmast följande
lantdagar, vilka till en början
sam-mankommo vart femte, från 1882
vart tredje år. Guldmyntfot
infördes 1878, och s. å. antogs
en lag angående upprättandet
av en inhemsk militär,
grundad på allmän värnplikt. Den
lilla armé, som härigenom kom
till stånd, upplöstes dock genom
ryskt maktbud 1901. Under
1880-t. blev språkstriden
utomordentligt häftig. Fennomanerna
strävade att besätta de viktigaste
posterna i administrationen. Som
reaktion häremot uppstod inom
den svenska bildade klassen
en svenskhetsrörelse (s v e k o
-mani). Det förut kraftfulla
liberala partiet, som företrädde en
medlande fosterländsk riktning,
gick tillbaka. Striden stod i
lantdagarna i början om skolan; på
1880-t. gällde den främst
övervikten inom regeringen. Ledande på
svenskt håll voro R. A. Wrede,
A. Lille och även L. Mechelin,
vilken dock sökte stå över
partierna. Från 1889 lät den
pan-slavistiskt påverkade Alexander
III förmå sig till åtgärder, som
avsågo att utplåna F:s
särställning gentemot Ryssland och
påtvinga det rysk
”rikslagstift-ning”. Det fennomanska partiets
undfallenhet mot
förrysknings-politiken medförde på 1890-t. en
splittring inom detta. Dess
frisinnade medlemmar bildade dä
det ungfinska partiet, som
samarbetade med svenskarna, dess
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
