Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finsk-ugriska språk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
29 Finsk-ugriska språk 30
pi alkonstruktionerna företräda
bisatser, t. ex. laulaessansa,
”medan han sjöng”, laulettuansa,
”sedan han sjungit”. Med
anhangs-partiklar uttryckes detsamma,
som i andra språk kräver
särskilda ord, t. ex. minä-fcin, ”även
jag”, minä-pä, ”just jag”.
Avledning genom suffix förekommer i
riklig grad, t. ex. laulan: ”jag
sjunger”, laulelen, ”sjunger ofta”,
lauleskelen, ”brukar ofta sjunga”,
laulatan, ”låter sjunga”,
laulatte-len, ”låter ofta sjunga”,
laulah-dan, ”börjar sjunga (plötsligt)”,
laulah telen, ”börjar ofta sjunga
(plötsligt)” o. s. v. Särskild
uppmärksamhet förtjäna de
onomato-poetiska verben, vilka för att
uttrycka olika slags naturljud
ofta skilja sig från varandra
blott genom en vokal, t. ex.
kahisee, kohisee, kuhisee, kihisee,
kähisee, kohisee, alla uttryck för
olika slags buller. Märkliga äro
verbets nekande former, i vilka
negationen förekommer med
verbalböjning och verbet efterföljer
oböjt, t. ex. en tule, ”jag kommer
icke”. Bland ordfogningar
märkas även förbindelser av
substantiv och postposition, t. ex. pöydän
alla, ”under bordet”, pöydän alta,
”underifrån bordet”, pöydän alle
”(i riktning till) under bordet”;
dessa postpositioner,
ursprungligen självständiga böjningsformer,
motsvara andra språks
prepositio-ner. — Det finska skriftspråket
grundlädes på 1540-t. avMichael
A g r i c o 1 a, sedermera biskop i
Åbo; det överensstämde
ursprungligen i huvudsak med dialekten i
och kring Åbo, vilken dialekt då
ensam bar namnet suomen kieli,
”finska språket”. Under
århundradenas lopp, och i synnerhet
sedan de rikliga
folklitteraturskatterna på östfinsk dialekt
blevo bekanta, har dess
språk
form förskjutits, så att det f. n.
mera liknar de centrala
dialekterna än Åbodialekten. Ortografin är
enkel och följdriktig; både
vokal-och konsonantlängd (gemination)
utmärkes genom dubbelskrivning,
t. ex. katu, ”gata”, katuu,
”ångrar sig”, kaatuu, ”faller”, katto,
”tak”. — Estniska språket står
ur synpunkten av ömsesidig
begriplighet i nästan samma
förhållande till finskan som danska
språket till svenskan. Det bildar
i vissa fall en äldre, i betraktande
av många vokalelisioner dock på
det hela taget en väsentligt yngre
form än finskan (jfr Estniska
språket och
litteraturen). — Ungerska språket
avviker däremot från finskan i så hög
grad, att den ursprungliga
gemenskapen endast av den etymologiskt
bildade språkforskaren kan
skönjas. Dess dialekter avvika mycket
obetydligt från varandra. De
äldsta ungerska språkminnena äro
från 1200-t. Av särskild betydelse
för det ungerska
litteraturspråkets utbildning blev den s. k.
”språkförnyelsen” 1. ”neologin”
vid övergången till 1800-t., då
skriftställare och vetenskapsmän
revolutionärt ombildade
litteraturspråket för att tillgodose den
högre kulturens behov av
uttrycksmedel. — De egenskaper,
som ovan angivits vara
karaktäristiska för finskan, äro
överhuvudtaget utmärkande även för
övriga F. Dessa äro dock med
avseende å konsonantismen
betydligt rikare än finskan. —
Finsk-ugriska språkfamiljen är närmast
besläktad med den samojediska
(omfattande de språk, som talas
på Ishavskusterna i Europa och
Asien) och brukar sammanföras
med denna under den
gemensamma benämningen u r a 1 s k a
språkstammen. Det urhem,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
