Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkminnesforskning - Folkmusik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
263
Folkmusik
264
vad som från statsmakternas sida
borde göras till F:s stöd, utsågos
1918 sakkunniga, som 1923
inkommit med förslag till allmän
organisation av F. — En
populärvetenskaplig tidskrift för F.,
Folkminnen och folktankar, utges sedan
1914 av F olkmin n es f ör
-eningen i Lund, bildad 1913.
Folkmusik, benämning för den
musik (visa, låt, dans), som,
företrädesvis utövad inom
allmogens kretsar, där efter ort och tid
vunnit en mer 1. mindre egenartad
utbildning. F. har ofta rönt
inflytande från ett högre
samhällsskikts mera konstmässigt övade
musik och kan för äldre perioder
icke alltid tillfullo skiljas från
annan lekmannamusik. Likt
denna företer den jämförd med
kyrkomusiken tidigt påfallande
nymodigheter (dur- och
molltonarternas uppträdande), men
uppvisar å andra sidan även länge
kvardröjande ålderdomliga drag.
Betydelse som inspirationskälla
för konstmusiken fick F. redan
under medeltiden. — I Sverige
och övriga nordiska länder har
F. in i nyaste tid visat rika
och skiftande yttringar. Den
svenska folkvisan (se d. o.)
av äldre och yngre datum går
helst i moll, och melodierna röra
sig med förkärlek i sekund- 1.
tersintervaller samt föredra
jämna taktarter. Den är enstämmig
och röjer i modulationen icke
sällan inflytande från
kyrkoton-arterna. Liksom övrig F. äger
den icke namngivna tonsättare
men kan bevisligen i en del fall
härledas ur äldre från annat håll
kända melodier. — Låten, som
är en kortare melodi utan ord,
sjunges 1. föredrages på
instrument. Ss. vallåt förlöper den i
enklare tongångar, vanligen i
moll och härmar ibland
natur
ljuden. Gånglåten, utförd på
violin 1. annat instrument vid
bröllop m. m., har en livligare och
mera omväxlande karaktär. —
Bland folkdanser (se d. o.) är
polskan i Sverige den
förhärskande. Införd från Polen omkr. år
1600, blev den, efter att i
hemlandet ytterligare ha utvecklats,
under Karl XII:s tid mycket
omtyckt hos de högre klasserna,
varifrån den spritts till folkets
bredare lager, där den med
oförminskad kraft levat kvar till
omkr. mitten av 1800-t.
Melodierna ha ännu längre behållit
sin folkynnest och ha, riktade med
alltjämt nya folkliga tillskott,
ända till våra dagar klingat i
snart sagt alla landsändar.
Särskilt bekant blev den s. k. Näckens
polska med text av A. A. Afzelius
(1812). Polskemelodin rör sig i %
takt och omfattar vanl. två 1. tre
repriser. Med sin livliga rytm och
skarpa accentuering kan den
grupperas i åttondels- och
sexton-delspolskor. Den s. k.
triol-polskan anses nu som en
övergångsform. Både dur- och
molltonarter uppträda, men melodin
uppvisar stundom tonsteg
(kvartstoner), som någon gång möjligen
kunna hänföras till oskicklighet
hos den spelande (violinisten)
men i andra fall synas böra med
större sannolikhet räknas som ett
led i en försenad utveckling nch
utgöra en erinran om ett äldre
tonartssystem (kyrkotonarterna).
— I Sverige började
uppteckningen av folkvisor i början av
1800-t. och har efterföljts av en
alltmer systematiskt bedriven
insamling av den svenska F:s
melodiskatter. Verksam i detta syfte
är från 1908 en på enskilt
initiativ tillsatt folkmusikkommission,
under vars inseende med offentligt
understöd utgivits Svenska låtar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
