Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkmusik - Folkmål
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
265
Folkmål
266
samlade av Nils Andersson, 2
häften (1922, 23). Sedan hösten
1923 finnes i Arvika en folklig
musikskola, och för att
vidmakthålla intresset för F. ha
anordnats spelmanstävlingar, invid
Mora (1906), i Lund (1907),
Uppsala (1909), Malmö (1914)
och två riksstämmor på Skansen
i Sthlm (1910 och 1920).
Folkmål, dialekt,
landsmål, munart, en lokal
skiftning av det levande, talade
språket. F. visa sig vanl. ha bevarat
den gamla språktraditionen
betydligt renare än ett riksspråk,
som ofta byggts upp ur flera
dialekter och i stor utsträckning
upptar lånord från främmande
språk. Våra dialekter äro
sålunda på intet vis en ”förvrängning”
av högsvenskan. — I Sverige tog
folkmålsforskningen fart först
under 1800-t. Men ett slags
början gjordes redan av vår förste
riksantikvarie J. B u r e u s (d.
1652) och flera av hans
efterträdare. Ansatser i stor stil med
avsikt att utforska alla våra F.
gjordes av E. B e n z e 1 i u s d. y.
(d. 1743), vilken sökte
organisera studenter, präster o. a. att
göra folkmålsuppteckningar i
deras resp, hemorter. Johan
I h r e fick i uppdrag att
fullfölja Benzelius’ påbörjade
dialektordbok, Swenskt
dialectlexi-con (1766). En annan av
Benzelius’ lärjungar, Sven H o f,
utgav några år senare (1772) sitt
berömda arbete Diale’ctus
vestro-go’thica, vår första utförliga
dialektmonografi. Intresset för F.
väcktes till nytt liv igen på
1800-t., förnämligast genom den
kulturströmning, som kan kallas
den nationella romantiken,
särskilt odlad av ”göterna”. Vid
mitten av årh. utkommo flera
avhandlingar och di alektor
dböc
ker. Märkligast är J. E. Rietz’
Svenskt dialekt-lexikon (1861—
67), vår senaste ordbok över
samtliga svenska mål. En ny
period i dialektforskningen började
på 1870-t. i och med uppkomsten
av
landsmålsföreningarna (1872), vilkas verksamhet
gällde icke blott språket utan
folkliv och folktraditioner
överhuvudtaget. Ungefär samtidigt
framträdde också i litteraturen
en modernare språkvetenskaplig
riktning i och med L. F. L ä f f
-lers, A. N o r e e n s och J. A.
L u n d e 11 s arbeten. De ledande
inom dialektforskningen äro nu
B. Hes se 1m an och H. G e i
-j e r. För närvarande bedrives
insamlingen och bearbetningen av
följande centralorganisationer:
Undersökningen av svenska
folkmål i Uppsala
(”Landsmålsarki-vet”), Centralstyrelsen för
landsmålsföreningarna i Lund och
Institutet för ortnamns- och
dialektforskning vid Göteborgs
högskola. — Sveriges F. kunna
lämpligen indelas i fem
huvudgrupper: 1) norrländska mål; 2)
sveamål; 3) götamål; 4)
sydsvenska mål; 5) gotländska.
(Man får dock komma ihåg, att
det knappt kan talas om
egentliga gränser mellan dessa mål
utom i fråga om gotländskan.)
Utanför det nuv. Sveriges
gränser talas svenska dialekter inom
vissa kustbygder i Finland och
Estland (”östsvenska”). — 1) De
norrländska F. sträcka sig
från överkalix i n. till en
ungefärlig sydlig gräns genom övre
Dalarna och n. Hälsingland. Det
viktigaste kännetecknet för hela
denna grupp är, att ord, som i
fornspråket varit ”kortstaviga”,
utvecklas på ett annat sätt än de
”långstaviga”. Denna företelse
vilar på olika accentförhållande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
