Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkmål
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
269
Folkmål
270
larna egna utvecklingar och
stark splittring. De mest
utpräglade dialekterna äro här
Ovan-siljansmålen med Mora som
centrum och Västerdalmålen
(Lima och Transtrand). De
nordligaste socknarna Särna och Idre
tala ett norskt mål. Till
sveamålen höra vidare Västmanland
(vars västligaste del dock har
anslutning till värmländskan),
Närke, vilket uppvisar många
likheter med götamålen, och
Södermanland, där Södertörn visar
nära anslutning till Roslagen.
Östergötland visar sammanhang
med såväl svea- som götamålen.
Sveamålsdragen äro starkast i ö.
delen av landskapet och fortsätta
långt ned i Kalmar läns
fast-landsdel liksom på Öland. Det
kanske mest genomgående draget
i sveamålen är deras
konservatism och bevarande av äldre
språkskick. Vokalskicket är
jämförelsevis forntroget, och bland
bevarade konsonantförbindelser
märkas: nd, mb, rg, Ig, gd, som
ofta uppträda å områxiet, t. ex.
hand, lamb etc.; ”oförm jukade”
k, g, sk, skj, stj, sj och tj
förekomma. Lång vokal kvarstår i
stor utsträckning framför
konsonantgrupp, vilket är ett drag,
som skiljer sveamål och götamål
åt. På flera håll å sträckan
Södertörn—övre Dalarna bevaras
den gamla kortstavigheten i ord
som spela. Bland nya
utvecklingar torde böra nämnas, att
ord med gammal kort stavelse
ofta ha förlängt konsonanten,
t. ex. beck, vanl. med dragning
åt bäck, för äldre blk, götamål
bèk, beck. — 3) Ett mer 1. mindre
utpräglat götamål talas i
följande landskap: Västergötland,
Dalsland (med en del
överensstämmelser med norskan och i
n.ö. starka likheter med
värm
ländskan), Värmland (som, utom
likheter med sveamålen och
norska dialekter, särskilt i n. visar
betydlig självständighet gentemot
alla omgivande mål), delar av
Småland och, fast blott delvis,
Östergötland. V. om en linje
Vadstena till östsidan av Sömmen
talas rent götamål. I det övriga
Östergötland ha såväl götamål som
sveamål gjort sig gällande (jfr
ovan), östgötska tendenser spåras
söderut ned i Kalmar L, Öland
inberäknat (jfr ovan). Bohuslän
intager en särställning med
typiska överensstämmelser såväl
med norskan som
sydskandina-viska mål. N. Halland skulle
med en viss rätt kunna föras till
götamålen, men det uppvisar
dock, liksom Bohuslän och
skärgården utanför Västergötland,
den sydsvenska övergången av p,
t, k till b, d, g (se nedan).
Västergötland intager inom
götamålen samma centrala ställning
som Uppland inom sveamålen.
Den mest påtagligt självständiga
utvecklingen inom landskapet är
den inom skandinaviska dialekter
enastående företeelsen, att långt
(och i vissa fall även kort) y
har blivit slutet u: buta, byta,
su, sy o. s. v. Företeelsen
omfattar det centrala
Västergötland. Götamålsdrag av större
räckvidd äro: övergång av kort i
och kort y till e och ö så gott som
genomgående, t. ex. fesk, fisk,
bögga, bygga; n-bortfall i
ställningar som Kari, Karin, boka,
boken, klocka, klockan, hästa,
hästarna, nåla, nålarna,
prästera, prästerna; kortstaviga ord
ha i stor utsträckning förlängt
vokalen, t. ex. dröpe, droppe,
hete, hetta, bus, boss;
vokalförkortning har inträtt framför
konsonantgrupp : räckna, räkna,
lässte, läste, finnt, fint,
över
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
