Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Franska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
557 Franska språket 558
ligt sitt germanska ursprung
liksom också ord på -aud, -ard,
-an(d), -eng, vilka ändelser gå
tillbaka på de germanska
suffix-en -ald, -hart, -ing (t. ex.
lour-daud, richard, flamand,
chambel-lan, hareng). Det romerska
språket i Gallien utvecklade sig nu
till ett fullt självständigt språk
vid sidan av det litterära latinet,
vilket emellertid ännu länge av
kyrka och stat användes som
officiellt språk och därför utövade ett
betydande inflytande på det
gängse talspråket, som det särskilt
riktade med en hel del s. k. lärda
ord. Det första litterära
minnesmärket på detta nya språk äro de
s. k. Strassburgederna, som
förskriva sig från år 842. —
Emellertid hade under århundradenas
lopp i det av germanskt
inflytande mindre berörda s. Gallien
språkutvecklingen gått i en något
annan riktning, så att man vid
litteratur per iodens början kan
tala om två språk i Gallien,
franskan och provensalskan (se
Provensalska språket
och litteraturen), 1. ss.
benämningen under medeltiden blev,
la langue d’oil och la langue d’oc
(efter resp, språks sätt att bejaka
en fråga). — In. Gallien fick
språket en del nordiska ord, och
med normandernas erövringståg
följde deras språk till England,
där det var litteratur- och finare
umgängesspråk till inemot slutet
av 1300-t. — Under medeltiden
hade la langue d’oil, inom vilket
en rik episk litteratur utvecklade
sig, på grund av politiska
omständigheter ingen säker enhet utan
skiftade dialektalt frän den ena
landsändan till den andra. Men
allteftersom kungamakten
stärktes och Paris blev landets
politiska medelpunkt, blev dialekten
i denna trakt (lie de France),
franciskan, (varav franskan, allt
benämningar, härledda av
folk-slagsnamnet franker),
normerande. Dock dröjde det till
medeltidens slut, innan de övriga
dialekterna definitivt nedsjunkit till
folkmål, patois, i förhållande till
den centrala franskan, och först
1539 upphöjdes denna genom ett
kungl. dekret till landets officiella
språk. — Samtidigt som den
centrala franskan vann allt större
terräng, var språket statt i en
betydelsefull utveckling, som
karaktäriseras av förlust av det
hittills bibehållna
tvåkasussyste-met, förenkling i
verbalböjningen o. s. v. Till denna
övergångsperiod kan också räknas 1500-t.,
då språket tillföres en mängd nya
ord, vunna dels genom härledning
och sammansättning, dels genom
lån från latinet 1. italienskan,
mindre ofta från grekiska och
spanska, och det stilistiskt
utvecklas genom efterbildning av
antikens stora författare. —
Under 1600-t. inträder en skarp
reaktion mot den närmast föregående
tidens överdrifter i antikiserande
riktning, och tack vare detta
århundrades stora skriftställare
Malherbe, Corneille, Pascal,
Bos-suet, Molière, Boileau, La
Fontai-ne, Racine m. fl., genom den 1635
stiftade Franska akademin samt
genom en rad grammatici, t. ex.
Vaugelas, fixerades franskans
språkbruk såväl i vers som prosa
i alla väsentliga drag och erhöll
sin definitivt moderna form och
den strängt logiska karaktär,
som utmärker den framför de
andra kulturspråken. Från
1600-t:s slut och särskilt på 1700-t.
kommer också F. på grund av
Frankrikes politiska övervikt och
dess förfinade kultur att intaga
rangplatsen av diplomatins och
det finare umgängeslivets
inter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
