Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fransk litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
595
Fransk litteratur
596
da stilar, men utan att lyckas.
— Fransk-klassiciteten.
1600-t. är även inom litteraturen
”det stora seklet”, då med den
franska klassicitetens uppkomst
en stilriktning uppstår, som
småningom blir förhärskande över
hela Europa. Denna riktning
förber edes redan i seklets början av
M a 1 h e r b e, som med sitt krav
på språklig korrekthet bryter väg
för klassicitetens grundprincip:
en allmängiltig och
förstånds-klar diktning i en genomskinlig,
plastisk form. Inom dramat
gjorde sig den nya smaken redan
tidigt gällande. Det skedde med
Pierre Corneille, vars
C id uppfördes 1636. Men ehuru
Corneille här sökt iakttaga de
tre s. k. enheterna (tidens,
rummets och handlingens), möttes
stycket likväl av en häftig kritik
från de lärde, och först hans nästa
drama, Horace (1639), kan
betecknas ss. en rent fransk-klassisk
tragedi. Men för denna klassicitet
var tiden ännu ej mogen, och
Corneille själv återföll efter några
år i den barockstil, som härskade
under förra delen av 1600-t. och
som särskilt fått ett uttryck i
denna tids roman (m:lle
Scu-déry m. fl.). Denna ”pretiösa”
ton angavs särskilt av några
vittra damer i Hotel de Rambouillet,
under det att den av Richelieu
1635 stiftade Franska akademin
ännu blott var en mera lärd
institution, som först fick
betydelse, sedan Ludvig XIV blivit dess
beskyddare. Därmed inledes den
franska klassicitetens
blomst-ringstid, som är mycket kort; den
varar strängt taget blott två
decennier (1660—80). Men denna
tid utmärkes av en feberaktig
aktivitet på olika områden:
B o i 1 e a u blir den nya
litteraturens skarpsinnige teoretiker
och spirituelle försvarare, en
smakdomare av obestridd
auktoritet. Det han kämpar för, är
sanning i dikten, och hans kritik
riktas därför mot den vid hans
framträdande ännu härskande
barocken. La F o n t a i n e tar upp
den medeltida djurfabeln (samt
fabliaun) och ger denna populära
genre en för alla tider giltig,
”klassisk” prägel i Boileaus
anda. Klassicitetens båda stora
skalder äro dock R a c i n e och
Molière. Med den förre nådde
den fransk-klassiska tragedin sin
högsta fulländning. Ehuru
karaktärerna äro fyllda av den högsta
idealitet, äro de likväl, i motsats
till barockdramats, fullt
verklighetstrogna. Visserligen ha de
ingen tids- och lokalfärg, men
syftet för klassiciteten var just att
återgiva det allmänmänskliga, och
detta återgives med en både djup
och fin psykologi. Det
kraftigaste inlägget mot barockens
förkonstling och för klassicitetens
fordran på sanning gjordes dock
av Molière. Han började med
ett litterärt angrepp på det
härskande pretiösväsendet, men
utvidgade snart programmet till en
kamp för sanning icke blott i
dikten utan ock i livet. Genom
honom blev det franska lustspelet,
som förut blott avsett att roa, en
stor karaktärs- och sedekomedi
med en allvarlig, social innebörd.
Utgångspunkten var dock för
honom den nationellt franska farsen,
men denna fars utvecklas nu,
under intryck från antiken,
italienare och spanjorer, till den
formfulländade, sprittande kvicka
fransk-klassiska komedin. Samma
strävan mot klassisk enkelhet och
fördjupad psykologi röjer sig ock
i tidens roman. Den ”heroiska”
och ”pastorala” äventyrsromanen,
som florerat under seklets början,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
