Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Färgade trupper ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
855
Färghörsel—Färgning
856
slag. Den äldsta metoden är att
använda flera plåtar, en för varje
färg. Vid det starka tryck, som
bladet utsättes för under den
successiva övertryckningen från de
olika plåtarna, nedplattas
emellertid de äldre färglagren, så att
endast den sist påtryckta färgen
bibehåller sin relief. Eg. blott
mezzotint (se d. o.) och akvatint
(se Etsning sp. 1245)
användes vid detta flerplåtstryck, som
praktiserades av experimentörer
under 1700-t. Den moderna F.
från flera plåtar använder
mjuk-grundsetsning (se Etsning sp.
1244) och går under namnet
färgcrayontryck. I stället
för blyerts användes därvid
färgkritor att teckna med på det över
grunden lagda papperet, och
samma papper användes för alla
plåtarna, som bytas under det att
originalteckningen fortskrider. —
För att undvika det suddiga i
färgen i det äldre flerplåtstrycket
övergick man till att använda
endast en plåt, på vilken de
olika färgerna ingnidas medelst
stompar. Urspr. användes härvid
mezzotinten, men under 1700-t :s
senare del undanträngdes den av
akvatinten, som huvudsaki.
användes även för den moderna F.
från en plåt. — Från verkliga F.
måste skiljas handkolorerade
gravyrer, där färgen efteråt pålagts
med akvarell- 1. täckfärger. Ett
annat sätt att åstadkomma oäkta
F. är att trycka den graverade
plåten på ett förut för hand målat
papper. Vid den oriktigt så
kallade färgetsningen
användes ett litografiskt
tontryck som underlag för
etsnings-trycket. — Historia. Den
egentlige uppfinnaren av F. är Jacob
Christoph Le Bion (f. 1667, d.
1741). Han strävade efter att
återge oljemålningar i mezzotint,
men först genom användning av
akvatinten och som imitation av
akvarellen nådde F. sin fulla
utveckling och sitt självständiga
värde som grafisk konst. Den kom
på modet på allvar med Janinet
och nådde sin högsta utveckling
i Frankrike med Debucourt, i
England med Earlom. En
självständig ställning intaga de F.,
som direkt reproducera
teckningar, vanl. i crayonmanér (se
Etsning sp. 1244—1245). F., som i
viss mån ersatt det äldre
färgträsnittet (se Träsnitt),
undanträngdes i början av 1800-t. av
färglitografin (se Litografi)
men har numera liksom
färgträsnittet åter kommit till heders. I
Sverige har det utövats
sporadiskt av Carl Larsson, prins
Eugen, Nils Anckers och Allan
österlind.
Färghörsel, se S i n n e s an a
-logier.
Färgkulla, se Anthemis.
Färglack, se Färgning sp.
859.
Färgmadra, se A s p e r u 1 a.
Färgmalt, se B r v g g e r i sp.
680.
Färgning, det förfarande,
varigenom ett material, i allm.
genom behandling med
vattenlösningar av färgämnen, bringas i
intimast möjliga förening med
dessa. —-F. av textilfibrer
utfördes redan i äldsta tider i
Indien och Egypten med färgämnen,
hämtade från växtriket, t. ex.
indigo och krapp. Fenicierna
förvärvade sig gott rykte som
purpurfärgare. Efter Amerikas
upptäckt kommo flera nya färgämnen
i bruk, t. ex. växtfärgämnena
gul-, blå- och rödträ samt
kon-schonell. Under 1800-t. lärde man
sig på syntetisk väg framställa
organiska färgämnen, vilka
numera nästan alltid användas vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
