Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förbränning - Förbränningsmotor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
889
Förbränningsmotor
890
därmed den genom reaktionen
utvecklade värmemängden blir så
stor, att temperaturen icke på
grund av ledning och strålning
kontinuerligt sänkes, sedan det
antändande föremålet avlägsnats.
Vissa ämnen, t. ex. flytande
fosforväte, kunna t. o. m. utan
uppvärmning oxideras så hastigt, att
de antändas. När en gas brinner,
utan att fasta ämnen avskiljas,
blir lågan icke lysande 1. endast
svagt lysande, ss. när väte
brinner i luft. Avskiljas däremot
fasta ämnen, råka dessa i
glöd-ning och utsända ljus. När trä
brinner sönderdelas delvis de
genom torrdestillation bildade
gaserna, så att fasta kolpartiklar
avskiljas i lågan. Införes ett kallt
föremål i lågan, avkyles gasen
kring föremålet, och
kolpartiklarna avskiljas oförbrända: lågan
sotar. — Eld kallas F., som sker
under ljus- och värmefenomen,
vare sig F. sker med 1. utan låga.
Eldens natur har sedan äldsta
tider varit föremål för
spekulationer. Herakleitos ansåg elden
vara urmaterien, och enligt
Em-pedokles och Aristoteles var den
ett av de fyra elementen. Åsikten
om eldens materiella natur fick i
flogistonteorin sin mest
utpräglade form. Teorin
grundades 1702 av Stahl, som antog, att
ett hypotetiskt ämne, f 1 o g i s
-ton, vid F. bortgick ur det
brinnande ämnet, varvid elden
uppstod. Teorin omfattades av
ett flertal framstående kemister,
ss. Priestley och Scheele. Enligt
Scheele var syrgasen, som han
benämnde ”eldsluft”, en förening
av flogiston, vatten och en syra.
F. ansågs bero på eldsluftens
benägenhet att förena sig med
flogiston till värme och ljus, van
Helmont var den förste, som
antog, att elden var glödande gaser
och rök, och genom arbeten av
Lavoisier störtades slutligen
flogistonteorin och bevisades, att F.
(i inskränkt betydelse) bestod i
de brännbara ämnenas förening
med syre.
Förbränningsmotor,
kraftmaskin, som omsätter
värmeenergin hos gasformiga 1. flytande
bränslen till mekaniskt arbete,
varvid inom ramen av en t e r m
o-dynamisk cirkelprocess
kemisk energi i första hand
överföres till värme (genom
förbränning) och därefter värmet i
mekanisk energi. Huvudsakligen
förekomma två cirkelprocesser. Den
ena kännetecknas av en relativt
låg kompression (4—15 kg. per
kvcm.), explosionsartad
förbränning under stark tryckstegring
vid konstant volym, adiabatisk
expansion och utströmning.
Processen förekommer vid
gasmotorer, förgasare- och
tändkulemoto-rer. Den andra cirkelprocessen
kännetecknas av hög kompression
(30—35 kg. per kvcm.), långsam
förbränning vid tämligen
konstant tryck, adiabatisk expansion
och utströmning. Processen
användes vid dieselmotorn (se d. o.).
— Med avseende på det mekaniska
utförandet skiljer man mellan
fyrtakts- och t v å
taktsmotorer. Vid motorer, utförda
enl. fyrtaktsprincipen, insuges
under första takten (kolvslaget), då
kolven rör sig mot axeln,
friskluft 1. gasblandning, så att
cylindern fylles.
Luftinsugningsventi-len stänges vid slutet av slaget,
och då kolven vänt och rör sig
från axeln, komprimeras under
andra takten luften 1.
gasblandningen. Då kolven återvänder för
att börja tredje takten, insprutas
bränslet vid ”övre centrum” och
förbrinner (1. tändes
gasblandningen), varpå förbränningsgaser-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
