Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förskepp ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
959
Försokratisk filosofi
960
gen vattnet. Tales var borgare i
Miletos, liksom hans yngre
samtida Anaxi’menes, som ville
finna tingens urämne i en luftar
-tad substans, varur allt uppstår
genom förtätning och förtunning;
och Anaxima’nder, vilken
tänkte sig urämnet som
egen-skapslöst och obegränsat samt
fattade tingens uppkomst som en
utbrytning därur. Djurvärlden
uppstod ur havets slam, och
människosläktets förfäder utvecklade
sig först som ett slags parasitära
invånare i fiskorganismer, innan
de blevo landvarelser. På
världs-processen följer enl. naturens
ordning en världsförintelse, en
växling, som evigt upprepas. —
H e r a k 1 ej’ t o s, kallad ”den
dunkle”, Anaximenes’ yngre
samtida, fann tingens urämne i elden.
Genom ureldens slocknande
uppstår världshavet, ur världshavet
dels jorden, dels luften.
Uppkommen av urelden, skall världen ock
därtill återgå genom en
världs-förbränning; i evig växling
avlösa världsdaningar och
världs-förbränningar varandra. Liksom
världen ss. helhet lyder ock varje
enskilt led däri förvandlingens
lag. Aristoteles har i orden
Pa’nta rei (allt flyter)
karaktäriserat Herakleitos’ lära. I denna
rastlösa växling röjer sig städse
en brytning mellan motsatser.
”Allt kommer till liv genom
strid”; ”kriget är tingens fader”.
Men motsatsernas spel föder
tilllika harmoni, och den eviga
växlingen lyder ytterst en oryggligt
lagbunden världsordning.
Herakleitos’ panteistiska metafysik
utvecklades senare av stoikerna
(se Stoicismen). — Den
ord-karge Herakleitos var fiende till
ytligt mångvetande, ss. vars
representant han bl. a. utpekade
Pyta’goras (se denne). Han
och hans lärjungar, p y t a g o r
e’-e r n a, representerade en
asketisk etik, bl. a. med mer 1. mindre
fullständigt förbud mot animalisk
föda, omfattade läran om en
själavandring och utvecklade
naturvetenskaperna och speciellt
matematiken. De utbildade ock en
lära om talen ss. tingens väsen,
vilken tog fasta på
naturföreteelsernas matematiska lagbundenhet
men gick vidare till en talmystik
av liknande art, som röjer sig
t. ex. i läran om sjutalets
helighet. — Närbesläktad med
pyta-goréerna var Empe’dokles
från Agrigentum, ryktbar även
ss. läkare. Denne utvecklade i en
lärodikt, varav omkr. 450 verser
äro bevarade, en världsförklaring,
som opererar dels med den redan
på hans tid spridda läran om de
fyra elementen (se d. o.), dels med
två urkrafter, sympatin 1.
kärleken och hatet, vilka bli orsak till
världsprocessens alla företeelser.
Märklig är Empedokles’
”darwi-nistiska” skildring av
organismernas utveckling: naturen
experimenterar med livsodugliga
kombinationer av organ, innan mera
ändamålsenliga och livsdugliga
väsen se dagen. — Den
elea-tiska skolans stiftare
X en o’ f a ne s, samtida med
Pytagoras, hävdade mot
antro-pomorfismen, att ett gudomligt
väsen ej kan ”likna de dödliga till
gestalt 1. tankar”, samt mot
poly-teismen en panteistisk
mono-teism. Parme’nides,
utformade denna åskådning i en
delvis bevarad lärodikt till en
abstrakt metafysisk enhetslära
(monism), vilken ss. i sann
mening verkligt blott erkände det
rena eviga vara, för vilket all
mångfald och förändring är
främmande. Sinnevärlden ss. en
mångfaldens och förändringens värld,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
