Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gering ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1207
Germaner
1208
ken småningom framträdde som
ett särskilt germanskt folk, en
utveckling, som tydligast
framträder med uppkomsten av den
germanska språkfamiljen ur den s. k.
kentum-gruppen av det
indoeuro-peiska urspråket. — Sedermera
torde G. ha utbrett sig mot s. och
v. på keltiskt område samt efter
klimatförbättringens successiva
inträde i Skandinavien även mot
n. — vare sig som Nordens första
bebyggare 1. undanträngande
tidigare invandrare (jfr
Nordens förhistoria). Vid sitt
framträdande befunno sig G. ännu
i stenåldern. Utvecklingen till
bronsålder och järnålder är även
samgermansk, ehuru den går
långsammare i Norden. I den
historiska tidens gryning torde
folkökningen ha varit oerhört stor
bland G., vilket väl är främsta
orsaken till deras
expansionsbe-hov. Särskilt gick en ständig
ut-vandringsström från s.
Skandinavien, som därför trötts vara G:s
urhem. Genom G:s egna och andra
folks samtidiga vandringar (se
Folkvandring) försköts
bebyggelsen och uppkom stark
folkblandning. Ur det s. k.
samger-manska samhället utvecklade sig
olika folk. De skandinaviska G.,
nordgermanerna, förblevo
så gott som oblandade och
fortforo att utvandra intill 1100-t.
(se Vikingatågen). Under
trycket av de till Elbe
framträngande slaverna drevos ö s t
german e r n a mot s., skingrades
och gåvo ett germanskt inslag åt
söderns folkelement. V ä s t g
er-rn a n e r n a v. om Elbe
framträngde under upptagande av
keltisk och romersk befolkning mot
v. och s. till England, mell.
Frankrike och Alperna, och enstaka
stammar trängde ännu längre mot
s. På grundval av denna
fördel
ning och senare tiders
flyttningar, främst utvandringen till
Nord-Amerika, ha de nuv.
germanska folken uppstått. —
Samhällstillstånd i samgermansk tid.
Före folkvandringarna gränsade
den germanska bebyggelsen till
den keltiska i v. och s. vid Rhen,
storskogarna i Syd-Tyskland och
n. Böhmen (sedermera blev Donau
gräns) samt till den slaviska i ö.
ung. vid en linje från Königsberg
till Krakow (och sedermera
vidare till n. Donaukröken). De olika
folkens bosättningar gingo dock
delvis i varandra. Namnet G.,
vilket liksom beteckningen G e r
-manien (lat. Germa’nia) för
deras område vann burskap hos
romarna först genom Caesars (se
d o.) även för G. upplysande
galliska krigsskildring, är av
omtvistad betydelse. G. själva
torde ej haft något gemensamt
namn 1. någon klar
uppfattning om sin enhetlighet. De
påträffas nämligen tidigast
uppdelade i stammar, vilka levde
isolerade i naturligt avgränsade
områden, vanl. åtskilda av stora skogar
1. träsk. Samhällslivet var dock
tämligen likartat långt in i
historisk tid. Folksuveränitetens
princip härskade, i det stammen
styrdes av en hövding 1. konung,
som valdes av folkförsamlingen
(tinget), vanl. ur en och samma
familj. Han omgavs av hirden 1.
krigsföljet. Vid behov uppbådades
stammens alla vapenföra män och
kunde tinget tillsätta en hertig
(lat. dux) ss. enväldig anförare.
I övrigt voro alla G. fria och
jämlika och deltogo på tinget i alla
viktiga angelägenheter. Släktens
sammanhållning och myndighet
gentemot den enskilde var stark,
och ättefejder voro ej ovanliga.
Trälar funnos i ringa antal och
därtill togos urspr. blott
krigs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
