Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gravskick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1467
Gravskick
1468
och dryck. Från samma tid finnas
även enmansgravar utan något
synligt märke ovan jord. — Om
Egyptens rika dödskult (se d. o.)
vittna dess storartade,
utomordentligt innehållsrika
konunga-och stormansgravar, pyramider,
mastabor och klippgravar (se
dessa ord). I gravkammaren inlades
mumien (se d. o.), i senare tid
oftast i en dekorerad mumiekista;
bilder av den döde, i vilka själen
kunde ta plats, om mumien
förstördes, och av hans tjänare
ställdes in, och väggarna målades med
allt det som en människa kunde
vara i behov av. — Hos
babylo-nier, assyrier och judar hindrade
den religiösa fruktan för
besmit-telse något rikt utbildat G.
Detsamma gäller perserna, vilka
lämnade liken att förtäras av
rovfåglar; några monumentala
gravbyggnader förekomma dock i
Persien, ss. Xerxes’ klippgrav vid
Naksj-i-Rustem (se ill. till
Byggnadskonst sp. 818). I
Fenicien förekomma såväl
klippgravar som fristående
gravbyggnader, likaså i Mindre Asien,
särskilt i Frygien och Lykien. — I
Indien förekom under Vedatiden
såväl begravning under jord som
likbränning; den senare blev
sedermera vanligast.
Likbrännings-platsen förlädes gärna vid en
helig flod, i vilken kvarlevorna efter
bålet kastades. Det i Veda okända,
sedermera som synnerligen
förtjänstfullt ansedda bruket, att
änkan besteg bålet samtidigt med
den döde maken, har energiskt
bekämpats av engelsmännen och
förbjöds redan 1829 i av dem
direkt styrda områden. En
säregen form av gravbyggnader är
den s. k. stupan (se d. o.).
— I Kina höljdes under
nomadtiden den döde i ris och kvistar
och fick ligga på 1. i jorden. Sedan
stammarna blivit bofasta,
uppfördes gravar, som liknade
bostaden. Många grottgravar
finnas bevarade från Kinas forntid,
men också gånggrifter förekomma
(även på Korea och i Japan).
Tjänare, i äldsta tider t. o. m.
hustrun, senare åtminstone en
bihustru, fingo göra den döde
husfadern sällskap i graven men
ersattes längre fram av halm- 1.
pappdockor. Under Ts’in- och
Handynastierna (221 f. Kr.—220
e. Kr.) kom det ännu
förekommande jordandet i bruk.
Gravarna pryddes gärna med skulpturer
(se ill. till
Bildhuggar-konst sp. 1501 och 1503), på
förnäma personers restes ett litet
tempel och kejsargravarna, t. ex.
Mingdynastins, utsmyckades
praktfullt. Även i Japan
begravdes under äldsta tid förnäma
personer tillsammans med sitt
husfolk, men redan under sagotiden
blev detta bruk ändrat därhän,
att lerfigurer av människor och
djur lades i graven tillsammans
med den döde. Kejsargravarna
voro stora med kamrar av
ohuggen sten. I historisk tid
sammanfaller G. i allt väsentligt med det
kinesiska. — Inom den
forname-rikanska kulturen (se d. o.) var
G. synnerligen växlande.
Aztekerna brände vanl. de döda; hos de
flesta andra stammar jordades
de. Förutom enkla jordgravar,
ofta ej ens utmärkta av en
gravkulle, finnas klippgravar och
praktfulla tempelgravar (i Mitla,
v. Mexiko) samt pyramidgravar
(vid Perus kust). I Syd-Amerika
gravsattes ofta liket i urnor,
stundom föreställande
människo-figurer. Förnäma män följdes
ofta i döden av hustrur och
slavar. — Inom det egeiska
kulturområdet (se E g e i s k
kultur) voro i mykensk tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
