Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gravskick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1469
Gravskick
1470
ståtliga ocli ofta med rikt
gravgods utrustade klippgravar och
kupolgravar (se d. o.) vanliga. —
I den klassiska tidens Grekland
blev den typ av gravar
förhärskande, som i senare tid blivit
den vanligaste av alla,
enmans-gravar, samlade i gravfält, vanl.
utanför stadsporten (t. ex.
Di-pylon, se d. o., i Aten), och
prydda med en gravvård (se d.
o.), vanl. en urna 1. en stele (se
d. o.). Även gravbyggnader
förekomma dock, särskilt under
hellenistisk tid, ss. Mausoleet i
Halikarnassos, som gav namn
åt ett helt slag av sådana
monument (se Mausoleum), och
Ne-reidmonumentet i Xantos (se d.
o.). Samtidigt uppkom också
bruket att ställa den skulpturprydda
sarkofagen (se d. o.), vilken
innehöll den dödes kropp, som ett
monument ovan jord. —
Etruskerna (se d. o.) ha efterlämnat
bl. a. klippgravar, vilka efterbilda
bostadens former och vilka de
liksom egypterna försågo med en
ytterst rik utsmyckning, bl. a.
med berömda väggmålningar
utförda i grekisk stil, i vissa fall av
greker, och utrustning av
gravgods. Från etruskiskt område
finnas ock askurnor och
marmorsarkofager, ofta försedda med
bilder av den döde och hans hustru
vilande på locket. — Liksom hos
etruskerna förekom hos romarna
likbränning och begravning av
obränt lik omväxlande, och
liksom i Grekland förlädes gravarna
utanför staden, där de följde
vägarna (gravgator, t. ex. Via
Appia utanför Rom). För
massbegravning uppfördes
underjordiska gravbyggnader, katakomber
(se d. o.) för obrända lik och
columbarier (se d. o.) för
askurnor. De förnäma uppförde
egna gravbyggnader av ofta
mo
numental art, t. ex. Hadrianus’
mausoleum i Rom (se d. o.) och
Caecilia Metellas grav (se d. o.).
— I Norden infördes
likbränningen vid mitten av bronsåldern (se
d. o. sp. 622), sedan man tidigare
begravt de döda i ekstockar 1.
stenkistor, över gravurnan, som
åtföljdes av den avlidnes vapen
och prydnader, uppkastades en
jordhög (t. ex. den stora högen vid
Håga, se d. o.) 1. ett stenröse.
Ofta innehåller högen flera
gravar. Under järnåldern (se d. o.)
fortsatte eldbegängelsen men
börjar åter utträngas av
jordan-det. Gravarna ligga nu antingen
under flat mark (ofta under tidig
järnålder) 1. fortfarande i högar.
Högarna, vilka i regel endast
innehålla en grav, kunna vara
mycket stora, ss. i Gamla Uppsala
(se d. o.). Under järnålderns
slutskede, vikingatiden, äro gravarna
samlade i stora gravfält. Dylika
bygravfält äro särskilt talrika i
Mälarlandskapen. Mannen fick i
graven med sig sina vapen och
mången gång även sin stridshäst,
kvinnan sina prydnader. Både vid
bränning och jordande utrustades
liken på detta sätt och vid
stor-mansbegravningar ofta med en
synnerligen rik utstyrsel av all
den livets nödtorft, som själen
kunde ha behov av i dödsriket.
Redan från folkvandringstiden
(se d. o.) finnas dylika rika
gravar, där den döde jordats i ett
skepp (se Vendel), och under
vikingatiden ingick skeppet ofta
i utrustningen antingen den döde
brändes 1. jordades (se
Ose-bergfyndet). — Med
kristendomen, vilken tager det judiska
jordandet i arv, försvinner
likbränningen, men gravformerna
äro i stort sett desamma. I Rom
begravdes de kristna i
katakomber, och sarkofager av samma typ
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
