Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grekland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1535
Grekland
1536
voro ”de tiotusen” (seXenofon).
399 ingrepo spartanerna mot
perserna till skydd för Mindre Asiens
greker, med framgång särskilt
under konung Agesilaos (se
d. o.). Atenare, tebaner, argiver
och korintier gingo emellertid 395
till anfall på Sparta. Kriget
avslöts 386 genom den s. k.
konungsfreden 1. antalkidiska
freden, varigenom bl. a. alla
Mindre Asiens grekstäder
pris-gävos åt Persien, varemot
Spartas hegemoni på fastlandet
gynnades. Häremot reste sig Aten
och Tebe; Tebe förenade efter
hand Boiotiens stadsstater till ett
stadsförbund, och Aten lyckades
377 grunda ett andra sjöförbund.
Äter utbröt krig mellan Sparta
å ena sidan, Aten och Tebe å
den andra. Aten och Sparta slöto
371 en fred, vilken tebanerna
ej biträdde. Då spartanerna
genom ett infall sökte tvinga dera
därtill, segrade boioterna s. å.
vid Leuktra under den sedan
ledande statsmannen Epameinondas
(se d. o.). Tebanerna förde
därefter en offensiv politik på
Peloponnesos. Arkadien enade sig till ett
av Sparta oberoende
stadsförbund, och Messenien befriades.
Vid ett förnyat ingripande med
väpnad makt på Peloponnesos
stupade emellertid Epameinondas
362 under en segerrik strid vid
Mantineia. Aten hade, oroat av
Tebes makttillväxt, trätt på
Spartas sida men deltog nu 362 i en
allmän fred, vilken Sparta dock
ej biträdde. Aten, Tebe och det
isolerade Sparta stodo alltså
som ledande städer i G., då jämte
Persien den uppåtsträvande
grannstaten Makedonien under
dess konung Filip på allvar
började inblanda sig i G:s inre affärer
(se M a k e d o n i e n). Filip sökte
tillbakatränga Aten från
ledningen vid Egeiska havets
nordkust och fick genom strider om
nationalhelgedomen i Delfoi, ”det
heliga kriget”, tillfälle att
ingripa i Hellas. I Aten sökte
Demostenes (se d. o. 2) egga till
förnyelse av Atens ledarpolitik,
vilket understöddes av Persien,
medan Aiskines (se d. o.) arbetade
för Makedonien och Isokrates (se
d. o.) manade till panhellensk
samling mot Persien. Tebe och
Aten slöto ett förbund mot
Makedonien, men förbundshären blev i
grund besegrad 338 vid
Kairo-neia, varefter G. (utom Sparta)
erkände Filip som hegemon
(ledare) för hellenerna. — På
Sicilien efterträddes Dionysios d. ä. av
sonen Dionysios d. y. Hans
vacklande regering medförde
upplösning. Platon (se d. o.)
inblandades i den syrakusanska politiken,
och hans vän Dion, Dionysios d.
ä:s svåger, tillvällade sig för en
tid makten men mördades 353.
Dionysios d. y. störtades
slutgiltigt 343. 345 hade Timoleon (se d.
o.) utsänts från Syrakusas
moderstad Korint för att ordna de
sicilianska förhållandena. Han
återställde demokratin och ledde
framgångsrikt försvaret mot
kartagerna. Efter en krisartad
upp-lösningstid blev Agatokles (se d.
o.) Syrakusas tyrann (316—289).
Han hör till Alexandertidens
märkligaste gestalter; oförtröttat
bekämpade han Kartago, bl. a.
genom en landstigning i Afrika, och
vid sin död 289 stod han som
Siciliens erkände herre och som
ledare och skyddsherre för de
syditaliska städerna, vilka hårt
ansattes av de italiska
stammarna. — Makedoniska tiden
(338—-146 f. Kr.). Sedan Filip
mördats 336, blev ett försök av te-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
