Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grekland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1537
Grekland
1538
banerna att återvinna sitt
oberoende straffat med stadens
förstöring (335) av efterträdaren
Alexander (seAlexander den
store), och under dennes
fälttåg förblev G. i huvudsak lugnt.
För grekernas företagsamhet
öppnades i Orienten vida fält genom
Alexanders krigståg och genom
”hellenismen” (se d. o.).
Hemlandet hade nästan blott betydelse
som rekryteringsområde och
centrum för den grekiska sjömakten.
Vid Alexanders död 323 sökte
atenarna befria G. från den
makedo-niska överhögheten genom det s. k.
lamiska kriget men besegrades av
Antipatros, den av diadokerna (se
d. o.), som hade ledningen i
Make-donien. Demostenes, som åter
framträtt som frihetspartiets
ledare, begick självmord 322.
Under diadokstriderna vacklade Aten
och andra grekiska städer mellan
de tävlande generalerna. I
samband med upplösningen av det
trakiska riket 281 och
upplösningen i Makedonien bröto 279—
278 keltiska stammar ned i G.
och Mindre Asien. I G.
hejdades de vid Delfoi, Makedonien
räddades av Antigonos Gonatas
(se denne). Under dessa strider
hade Epirus’ konung Pyrros (se
d. o.) på olika sätt ingripit. 281
kallades han av Tarent, den
ledande grekstaden i Syd-Italien,
till hjälp mot Rom. Han ingrep
därefter på Sicilien, där, efter
Agatokles’ död 289, åter strider
utbrutit och kartagerna hotade.
Pyrros’ planer strandade på Roms
motstånd och grekernas oenighet.
Mellan den från Italien
återvändande Pyrros och Antigonos
Gonatas samt mellan de olika
hellenistiska furstarna (i
Makedo-nien, Pergamon, Syrien och
Egypten) bestod en oavbruten makt-
tävlan, under vilken G:s städer
lyckades återvinna åtminstone
skenet av frihet. Deras politik
bestod dock väsentligen i anslutning
till den ena 1. den andra stridande
parten. Av betydelse blevo utom
Aten och Sparta vissa
landskaps-förbund, särskilt de aitoliska
ochdeakaiska förbunden,
som skapade intressanta
för-bundsförfattningar och
framträdde med stor militär styrka,
i vissa fall under ledning av
betydande statsmän. Mot det
aka-iska förbundet uppträdde Sparta
under konung Kleomenes III, som
även sökte genomföra inre
reformplaner, vilka påbörjats kort förut
av Agis IV. Han fann stöd i
Egypten, som förut i akaiska
förbundet sökt en motvikt mot
Makedoniens inflytande i G.
Akaierna slöto sig då till
Makedonien under Antigonos Doson
(se d. o.). Striden slutade 221
med deras seger och Makedoniens
faktiska övervälde i G. Sedan
Makedonien ställt sig på
Hanni-bals sida i 2:a puniska kriget,
följde 200—197 ett krig mellan
Rom och Makedonien, som fick
till följd, att G:s alla städer
förklarades fria av romarna, vilka
som skyddsherrar för den
grekiska stadsfriheten skaffade sig
stort inflytande. Ett
inbland-ningsförsök av Antiokos den
store (se denne) på anstiftan av
aitoliska förbundet 192—88
misslyckades. När den siste
konungen av Makedonien, Perseus,
sökte resa sig mot Rom, blev han
slagen 168, och landet delades i
fyra republiker. Efter detta var
det romerska inflytandet i G.
dominerande. Akaiska förbundets
frihetstendenser sökte Rom stävja
genom att hålla gisslan i Rom
av medlemmar av de ledande
49. — L e x. IV. Tr. 28. 5. 24.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
