Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav, Gustaf, svenska konungar - 4. Gustav IV Adolf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
147
Gustav
148
fransk-engelska sjökriget. På
krö-ningsriksdagen i Norrköping 1800
genomdrev G. en betydande
bevillning, vilken jämte
pantförskrivning av Wismar 1803
möjliggjorde en förbättring i
penningväsendet. Vid riksdagen hade en
del av franska frihetsidéer
inspirerade adelsmän (G. Adlersparre,
H. Järta m. fl.) fört en bullersam
opposition, som senare fick
näring genom G:s despotiska och
obskurantistiska kulturpolitik
(sträng censur, förföljelser mot
unga frihetssvärmare vid
Uppsala univ. o. d.). 1800 ingick G.
med Ryssland och Danmark ett
väpnat neutralitetsförbund (jfr
ovan sp. 143) med spets mot
England, med vilken stat han dock
redan f. å. försonade sig. Han
lyekades sedan med England
uppnå en ganska fördelaktig
överenskommelse ang. den svenska
handelns tryggande gentemot de
krigförandes kaperier. Det är
ovisst, i vad mån hans fåfänga
försök att uppnå liknande
trygghet från fransk sida bidragit till
hans brytning med Frankrike.
Under ett besök i Baden (1803
—04) fick han starka intryck av
Napoleons skräckvälde (mordet
på hertigen av Enghien, se d. o.)
och tillägnade sig den rätt
allmänt utbredda uppfattningen av
Napoleon ss. Uppenbarelsebokens
vilddjur. Oblidkelig kamp mot
Frankrike blev härefter hans
ledande tanke. Han deltog i tredje
koalitionskriget 1805—07, där
han visade sig oduglig som
fältherre; Sverige spelade en rent
passiv roll och måste utrymma
Pommern. I freden i Tilsit 1807
anslöt sig den ryske kejsaren,
Alexander I, till
kontinentalsystemet. Då G. vägrade att
biträda, fick han till fiende
Frankrike, Ryssland och Danmark
(1808). Gentemot det mot G.
riktade starka klandret för
detta beslut har anförts, att
han annars riskerat en brytning
med England, varigenom Sverige
blivit avspärrat från tillförsel
utifrån över de av England
behärskade haven, samt att det icke
från början stått klart för G., att
ett avslag på deltagande i
kontinentalblockaden skulle leda till
krig med Ryssland, ödesdigert
blev, att G. icke fick tillbörligt
understöd från den ledande
klassen. Rustningarna (såväl de
militära som finansiella) förlamades
genom ämbetsmännens lojhet,
obstruktion 1. förräderi, och en
militär hjälpsändning från England
blev om intet på grund av en
etikettstvist och bristande engelskt
intresse. Krigets tyngdpunkt
förlädes till Finland (se Finska
kriget 180 8—0 9), men även
mot Norge sändes en armé. Alla
olyckor skylldes på G., mot vilken
förbittringen växte på grund av
hans obalanserade
sinnesförfattning och allt mer desperata
åtgärder. En sammansvärjning,
åsyftande G:s avsättning, ingicks
mellan högre ämbetsmän i Sthlm
och officerare vid västra armén,
bl. a. G. Adlersparre. Då G:s
plan att från Skåne bekämpa
upproret hotade landet med ett
inbördeskrig, ingrepo några
officerare med K. J. Adlercreutz i
spetsen och arresterade G. 13
mars 1809. Riksdagen förklarade
kort därefter G. och hans
bröstarvingar förlustiga Sveriges
krona. G. fördes efter en tids
fångenskap på Drottningholm
och Gripsholm utanför rikets
gränser. Han förde sedan ett
kringflackande liv bl. a. under
namnet ”överste Gustafsson”
samt sysslade med olika politiska
projekt. Ss. en enstöring till-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
