Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Heat ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
543
Hebe—Hebréerbrevet
544
He’be (stundom kallad D i’ a),
i grek. myt. gudarnas kvinnliga
munskänk, den kvinnliga
motsvarigheten till Ganymedes.
Hebefreni’, se
Sinnessjukdomar.
Hébert [ebä’r], Jacques
René, f. 1757, d. 1794, fransk
revolutionsman, verkade från
1790 genom sin tidning Père
Du-chesne, från 1791 i
Cordelierklub-ben och från 1792 i Paris
kommun. Kring H. bildades en
jakobinsk fraktion, hébertisterna,
vilka dyrkade ”Förnuftet” och
genom stadspöbelns organ,
kommunen, sökte taga makten från
riksmyndigheterna
(välfärdsutskottet). Efter ett misslyckat
kuppförsök giljotinerades H.
v. He’bra, Ferdinand, f.
1816, d. 1880, österrikisk läkare,
prof, i hudsjukdomar i Wien
1849. H. grundade det
histologiska studiet av hudsjukdomar,
hävdade dessas lokala karaktär
och uppfann en del nya
behandlingsmetoder (återinförde
kvicksilver i syfilisbehandlingen).
Hebréer, förr e b r é e r (av
oviss härledning), användes redan
på åtskilliga ställen i G. T: s äldre
skrifter i st. f. ”israeliter”,
särskilt då det gäller motsättningen
till ett främmande folk (1 Mos.
40: 15, 1 Sam. 4: 6 m. fl.).
Möjligen ’sammanhänger ordet med
det i Amarnabreven (se A m a r
-n a) förekommande Ohabi/ri,
vilket dock torde ha omfattat
även andra stammar än
israeliterna. I judendomen kommer
namnet H. åter till heders,
varefter det i N. T. användes dels
ss. synonym till ”israelit”
överhuvud (så hos Paulus), dels ock
spec. ss. beteckning för de vid
fädernas språk fasthållande
judarna i motsats till de
grekiskta
lande (så Apg. 6: 1). Jfr
Hebreiska språket.
Hebréerbrevet, eg. brevet
till hebréer na, ett av N.
T:s största brev, är i själva
verket knappast ett brev utan
fastmer en läro- och
förmanings-skrift, vilken blott i viss mån
erhållit brevets form (såväl
författarnamn som adressatuppgift
saknas, och tydligt brevartad stil
möter först i H:s sista verser).
Dess innehåll utgöres av en
jämförelse mellan gamla och nya
förbundet och ett framhållande
av det senares oändligt stora
företräde (framför allt genom
det fullkomliga offer, som den
sannskyldige översteprästen,
Jesus Kristus, har framburit)
samt därtill knutna inträngande
maningar till läsarna. Ur H:s
detaljerade sysslande med G. T.
ha tydligen redan samlarna av
kanon dragit slutsatsen, att
läsarna vore ”hebréer”, d. v. s.
judefödda kristna (jfr Hebréer).
Flera moment (bl. a. de i 6: i
nämnda) göra det dock sannolikt,
att de tvärtom varit
hednakrist-na. I språkligt hänseende intar H.
en särställning inom N. T., i det
att det uppvisar dess mest
litterära och retoriskt formade
grekiska. Till åskådningen är det
tydligt påverkat av den judiska
hellenismen med dess allegoriska
skriftutläggning och platonska
inslag, sådana de tydligast
framträda hos Filon. Av båda
dessa skäl är det uteslutet, att
Paulus skulle vara förf. — en
åsikt, som eljest, omkr. 200
lanserad i Alexandria och vid mitten
av 300-t. överförd till Västern,
blivit den officiellt romerska. Då
H. citeras i 1: a Clemensbrevet, är
det i varje fall tillkommet senast
vid början av 90-t.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
