Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hebréerevangeliet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
545
Hebréerevangeliet—Hebriderna
546
Hebréerevangeliet, ett
utom-kanoniskt evangelium, vilket enl.
den vanl. åsikten varit avfattat
på arameiska, tämligen nära
besläktat med Matt, och brukat
bland de judekristna i Palestina.
Dess tillkomsttid har möjl. varit
början av 100-t.
Hebreiska språket är det
språk, som i forntiden talades av
Israels folk och varpå G. T:s
skrifter till huvudsaklig del äro
avfattade (jfr Bibel sp. 1433).
Utom nämnda skrifter föreligga
endast ytterst få och obetydliga
minnesmärken av detta språk, det
märkligaste är den 1880
upptäckta s. k. Siloainskriften (se
S i 1 o a). H. tillhör den
kanaane-iska gruppen av de semitiska
språken (se vid. Semitiska
språk). Oaktat G. T:s skrifter
omspänna en period av omkr.
1,000 år, är språket relativt
likartat. Att dialekter funnits, visar
berättelsen i Dom. 12: 6, enl.
vilken efraimiterna igenkändes
därpå att de uttalade ”sjibbolet” som
”sibbolet”. I de yngsta partierna
spåras inflytande från ar a
-meiskan (om detta språk och
dess vidare landvinningar se
Araméer). H. ss. beteckning
för Israels gamla språk möter
första gången i företalet till den
grekiska övers, av Syrak. I N. T.
benämnes med denna term även
den då av judarna allmänt talade
arameiskan (så Joh. 5:2 m. fl.).
— H. fortlevde emellertid ss.
religionens och lärdomens språk och
har ss. sådant ända till nuv. tid
varit bärare av en omfattande
litteratur (se Judisk
litteratur). Detta lärda språk, n y
hebreiskan 1. rabbinska n,
skiljer sig från fornhebreiskan
genom en del grammatiska och
lexikaliska nyskapelser, genom
upptagande av arameiska former
samt genom en stor mängd
låneord, hämtade från arameiska,
grekiska, latin, persiska och
arabiska. — Den hebreiska skriften
är i sin äldsta form nästan
identisk med den feniciska. Under
årh. närmast f. Kr. började en
annan, från det arameiska
alfabetet härledd skrift att användas,
den s. k. kvadratskriften, som
återfinnes i bibelhandskrifterna.
Ur denna utvecklades sedermera
en bekvämare kursivskrift. I
likhet med de flesta semitiska
skriftformer taga även de hebreiska
hänsyn allenast till
konsonanterna, som till antalet utgöra 22.
Vikten av att i detalj fastställa
den heliga textens uttal, som
länge fortplantats endast genom
muntlig tradition,
nödvändiggjorde en vokalbeteckning, och tvenne
olika s. k. punktationssystem
(vokalerna betecknas näml, med
punkter och streck) ha
utarbetats av de judiska lärda, det
babyloniska och det tiberiensiska 1.
massoretiska (de skriftlärda i
staden Tiberias i Galiléen, som
särskilt ägnade sig åt textkritik
och textuttalsfrågor, kallades
massoreter, av det hebr.
massöret, tradition). Det
sistnämnda, som blev det mest använda,
kan anses fullt utbildat vid
början av 900-t. e. Kr.
Hebri’derna. 1. ögrupp
utanför Skottlands v. kust, bestående
av mer än 500 större och mindre
öar, därav 4/6 obebodda, delade
genom en förkastningssänka i två
skilda öbågar, Yttre 1.
Gnejs-He-briderna och Inre II., som delvis
äro uppbyggda av basalt (med
egendomliga klippbildningar och
Fingalsgrottan på Staffa).
Boskapsskötsel, fiske, något
åkerbruk och talrika turistbesök äro
befolkningens inkomstkällor. H.
nämnas redan under antiken, voro
18. — L e x. V. Tr. 23. 10. 24.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
