Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Heemskerk ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
567
Hegel
568
Friedrich Hegel. Målning av
Schle-singer.
Berlin 1818. H:s ungdomsskrifter,
som först i våra dagar
publicerats, behandla till största delen
religionsfilosofiska problem samt
förete en utveckling från
upplys-ningsteologins deistiska
rationalism till en mystisk panteism.
Därmed var för H. en anknytning
given till den med Spinoza
besläktade ståndpunkt, som omkr. 1800
representerades av Schelling (se
d. o.) i hans s. k. identitetsfilosofi.
I verket Phänomenologie des
Geistes (1807) bröt emellertid H.
med denna uppfattning av det
absolutas väsen, då man ej kunde
därur härleda de motsatser och
den mångfald, som världen
faktiskt företer. I stället hävdade H.,
att mångfald och
motsatsförhållande äro något lika väsentligt hos
det absoluta som enheten och
identiteten. De ingå i enheten ss.
upphävda, aufgehoben, men
samtidigt ss. bevarade, aufbewahrt, till
sitt väsentliga innehåll. Urspr.
har det absoluta 1. gudomen,
vilken till sitt innersta väsen är av
andlig 1. ideell natur och därför
kan kallas världsande 1. idé, ej
medvetande om den mångfald, som
sålunda är dess väsensinnehåll,
och därmed heller icke om sig
själv. H. betecknar detta stadium
i världsandens existens som dess
an-sich-sein (i-sig-vara). Ur detta
omedvetenhetstillstånd väckes
världsanden först därigenom att
den till en viss grad förnekar sig
själv ss. andlig, avkläder sig sin
andlighet och ikläder sig det
materiellas 1. naturens skepelse,
vilken av H. betecknas ss. idéns
anders-sein (annat-vara). Men på
samma gång som världsanden 1.
idén sålunda finner sig stå
gentemot en verklighet, vilken ss.
materiell är dess motsats,
igenkänner den dock i denna verklighet
sin egen skapelse, återfinner sig
själv i naturen. Detta sker dock
ej i ett slag, utan successivt,
i den mån som naturen själv
utvecklar sig från den oorganiska
världens andligt slumrande
existensform till organismer av allt
mera besjälad karaktär för att
slutligen uti vår jords högsta
organisationsform, människan
och hennes förnuft, nå till full
och klar medvetenhet om sig själv.
Då nämligen människoanden
uppfattar världsanden med sitt
tänkande, tänker världsanden
samtidigt sig själv, har från att blott
ha varit an sich blivit für sich,
d. v. s. en i och för sig själv
medveten princip. Varje högre
utvecklingsstadium hos den enskilda
mänskliga personligheten, liksom
ock hos de ”överindividuella”
andliga makter, som röja sig i det
mänskliga samhällslivets olika
yttringar, betecknar även en
fördjupning i världsandens egen
utveckling fram emot den absoluta
andlighet, vilken är hela
världs-processens slutmål. — H:s
filosofi ter sig sålunda ss. en ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
