Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hohenstaufiska ätten ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
849
Hohenstaufiska ätten
850
källa för Tysklands historia i
slutet av 1800-t.
Hohenstaufiska ätten [-[håen-sjtao’-]-] {+[håen-
sjtao’-]+} 1. Stauferna, tysk
fursteätt, som 1138—1254
innehade den tyska
konungavärdig-heten samt med korta avbrott den
romerska kejsartiteln och från
1194 konungariket Sicilien. Ätten
uppkallades efter stamborgen
Hohenstaufen i Württemberg,
som byggdes av hertig Fredrik
av Schwaben, d. 1105, son till H:s
stamfader greve Fredrik v.
B ü r e n. Av den förstnämndes
söner hade Fredrik, d. 1147,
hertig av Schwaben, utsetts
till efterträdare ät morbrodern
kejsar Henrik V, den siste
fran-kiske kejsaren, men fått vika för
welfernas man Lothar av
Supp-linburg. Fredriks bror Konrad,
hertig av Franken, uppställde sig
till motkonung 1127. Det
hohenstaufiska partiet kallades
ghibel-liner och Henriks welfer 1. guelfer,
och mellan dessa uppstod en
sekellång kamp. Efter Lothars död
1137 blev Konrad f. å. konung.
Konrad III, f. 1093, d. 1152,
förde en ständig kamp mot welferna,
som sökte beröva honom kronan.
Deras överhuvud Henrik den
stolte berövade han Bayern och
Sachsen, vilka hertigdömen dock
sedan återförvärvades av Henriks
son Henrik Lejonet. Konrad
deltog i andra korståget (1147—
49). Efter hans död valdes
brorsonen Fredrik I
Barbaros sa (Rödskägg), f. 1121?, d.
1190, son till Fredrik av
Schwaben, till konung. Med
riksämbets-männens och biskoparnas hjälp
återinförde Fredrik fred och
ordning i sina länder samt hävdade
sin maktställning gentemot de
tyska hertigarna och de
norditalienska städerna, av vilka
särskilt Milano blivit en halvt
obe
roende republik. Fredrik, som
1155 krönts till kejsare,
företog flera krigståg till Italien,
där han skoningslöst tillämpade
sina kejserliga rättigheter, som
1158 fastställts i
Roncagliabe-sluten. Härvid kom han liksom
fordom de frankiska kejsarna i
krig med påvemakten. De
norditalienska städerna, påven och
Sicilien bildade ett förbund mot
Fredrik, som 1176 besegrades
vid Legnano och måste medgiva
städerna ökade friheter. Vid
återkomsten till Tyskland
avsatte han sin mäktigaste vasall
Henrik Lejonet för ohörsamhet.
Fredriks sista politiska
schackdrag var sonen Henriks gifte
med konungariket Siciliens
arv-tagerska. 1188 begav han sig på
korståg men drunknade på vägen
i en flod i Mindre Asien. —
Henrik VI, f. 1165, d. 1197,
övertog nu faderns rike och
kröntes 1191 till kejsare. 1194
förverkligade han med vapenmakt
sina anspråk på Sicilien.
Henrik, som nedslog allt motstånd
i Tyskland och Italien, syftade
att ytterligare utvidga
kejsarmakten bl. a. genom att göra
kronan ärftlig inom H., införliva
Sicilien med riket samt göra
östromerska riket sig
underdånigt. Planerna omintetgjordes
genom hans död. Han efterlämnade
en treårig son Fredrik II, f.
1194, d. 1250. Henriks broder
Filip av Schwaben (f.
omkr. 1180) valdes av H:s parti
till tysk konung, medan welferna
uppsatte Henrik Lejonets son Otto
IV till motkonung. Sedan Filip
1208 mördats, blev Otto ensam
konung och krönt till kejsare av
påven Innocentius III, som sökte
splittra H:s makt. Sedan påven
och Otto IV råkat i strid, blev den
unge Fredrik II, som av
faders
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
