Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Isländsk litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1539
Isländsk litteratur
1540
och i en enkel stil. Bland de
mytiska eddadikterna märkas
Voluspä, som skildrar världens
uppkomst och undergång, de
didaktiska Vafpruönismäl och
Grimnismäl, den burleskt
satiriska Lokasenna, Fröjsdikten
Skirnismäl och Torsdikterna
prymskviöa och Hymiskviöa. I
viss mån på gränsen mellan
mytisk och heroisk diktning står
Volundarkviöa. De heroiska
dikterna i Codex regins bilda alla en
sammanhängande cykel,
behandlande volsungarnas historia. Som
exempel må nämnas
Helgedikter-na, Reginsmål och Fdfnismäl, som
behandla Sigurd Fafnesbanes
ungdomshistoria, den fragmentariska
Sigurdsdikten (”Brot”) och
Siguröarkviöa in skamma, vilka
skildra Sigurds tragiska död.
Bland de gnomiska dikterna är
den viktigaste Hävamål. Med
hänsyn till formen äro
eddadikterna dels episka, t. ex.
prymskviöa, Vqlundarkviöa, dels
monologiska och dialogiska, t. ex.
Skirnismål, Vafprüönismäl,
Lokasenna. [Eddan har åtskilliga gånger
tolkats på svenska, först av A. A.
Afzelius (1818). Av senare övers,
förtjäna nämnas P. A. Gödeckes
(1877; 2:auppl. 1881), E. Thalls
(1912), E. Brates (1913) och A.
Åkerbloms (1920—21).] —
Edda-dikternas ålder är ett ytterst
omtvistat problem. Efter att man
ännu på 1870-t. tillskrivit dem en
mycket hög ålder (Vqluspå ansågs
t. ex. vara från 400—500-t.) gick
man senare till en motsatt
ytterlighet; den moderna
uppfattningen torde kunna uttryckas så, att
flertalet dikter måste vara yngre
än 650, även om enstaka dikter
möjl. kunna vara äldre. Gränsen
nedåt i tiden är handskrifternas
nedskrivningstid (Codex regius
omkr. 1270). De olika dikterna äro
säkert av mycket olika ålder. Till
de äldsta höra antagl.
Skirnismål, Vafprüönismäl, Atlakviöa,
Hamöismäl, till de yngsta
Gripis-spä, Sigrdrifumål, Atlamål. Lika
omtvistad är platsen, där
dikterna uppstått och den roll, som
resp. Norge, Island, Grönland och
de skandinaviska kolonierna i
England spelat för deras
tillkomst; vissa av hjältedikterna
torde också rentav kunna antas
vara översättningar 1.
bearbetningar av sydgermanska
original. — Skaldediktning.
Skaldedikterna tillskrivas i regel vissa
bestämda ”skalder” och deras
ämne är i allm. aktuellt — den
vanligaste typen är pris-, resp,
minnesdikten. De äro i regel
avfattade i konstfulla, vanl. med
assonans försedda metra, av vilka
det viktigaste är drottkvätt
(”Drottkväde”). Stilen är
synnerligen egenartad; särskilt lägger
man märke till de många och
långa kenningarna. Den äldste
namngivne norske skald, som kan
antas vara historisk, är B r a g e
Boddason (se d. o.), som skall
ha levat i förra hälften av 800-t.
Harald Hårfager (omkr. 900)
sä-ges ha varit intresserad av
skaldekonsten och omgivit sig med
verkliga hovskalder. Av dessa känner
man Torbjörn Hor nk 1 of i
genom två dikter, Glymdräpa, som
i drottkvätt besjunger Haralds
strider, och det s. k.
Haralds-kväde, som skildrar det dagliga
livet vid hans hov m. m. Samtidig
med Harald var även T j o d o 1 f
från Hvin(e), förf, till bl. a. den
märkliga dikten Ynglingatal (se
d. o.). Den anonyma Eiriksmäl,
i eddastil från mitten av 900-t.,
anses även ha en norrman till
författare. Den siste ryktbare norske
skalden är Eyvind
Skaldaspiller (se d. o.), död i slutet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
