Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Isländska språket - Isländsk litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1537 Isländska språket—Isländsk litteratur 1538
Isländska språket utgår från
det språk, som de norska
kolonisterna talade vid Islands första
bebyggande på 800- och 900-t. I.
hör således till de västnordiska
språken (se Nordiska språk).
På grund av den relativa
isoleringen gingo de isländska
bebyg-garnas och moderlandets språk i
åtskilligt isär, varvid I. bevarade
en ålderdomligare karaktär. På I.
uppblomstrade tidigt en rik
litteratur (se Isländsk
litteratur), som visar ett
ålderdomligare språk än någon annan
nordisk litteratur (med undantag av
de äldsta norska skaldedikterna).
— I. kan indelas i två
huvudperioder: fornisländska (intill omkr.
1530) och nyisländska,
fornis-ländskan åter i förklassisk (intill
omkr. 1200), klassisk (intill
omkr. 1350) och efterklassisk.
Ehuru blott få handskrifter gå
tillbaka till tiden före 1200 — de
isländska runinskrifterna äro
sena och föga värdefulla —, kan
man ändock ur den äldsta
litteraturen i bunden form (edda- och
skaldedikterna) draga en del
slutsatser ang. det förklassiska I.,
även beträffande ljudskick och
former, särskilt genom meter och
rim. Dessutom finnes bevarad en
värdefull grammatisk
avhandling från 1100-t. —
Skiljaktigheterna mellan den äldsta
forn-isländskan och det redan på
norsk grund utvecklade språket
äro få. Under klassisk tid
tillkomma i I. en del särmärken.
Sålunda övergår åtminstone
redan vid början av 1200-t. det
korta öppna å-ljud, som
uppkommit ur äldre kort a genom s. k.
u- 1. rø-omljud, mestadels till ett
ö-ljud, medan tvärtom äldre
långt ö övergår till långt ä (t. ex.
doema, döma, äldre ctøma) och
därigenom sammanfaller med
gammalt långt ä. Till ung. samma
tid hör även sammanfallet av
äldre långt a och det därur genom
u-omljud uppkomna öppna
å-Ijudet i ett å-ljud (skrivet å).
Något yngre är inskjutandet av
ett u ss. ”hjälpvokal” före
ändel-se-r (t. ex. rikur, rik, för äldre
rikr). Redan omkr. 1300 synes
den för nyisländskan utmärkande
diftongeringen av vissa långa
vokaler ha begynt, varigenom t. ex.
skrivet (långt) æ uttalas som aj
och långt a får ett efterslag av u.
I. har alltjämt kvar de gamla
ljuden och (de från angelsachsisk
skrift hämtade) tecknen p och ö
ung. samma ljud som th i eng.
thick, resp, father). Likaså är
det gamla sättet att beteckna
vokallängd med accent (t. ex. ä)
bevarat. Ordböjningen är
alltjämt mycket ålderdomlig; de
gamla kasus- och
personändelser-na äro bibehållna. —
Dialektolikheter inom I. äro föga
framträdande.
Isländsk litteratur. Då det är
ogörligt att företa en boskillnad
mellan norsk och isländsk
litteratur i gammal tid, behandlas här
även den litteratur, som med
säkerhet är norsk. — Tiden före
reformationen. Poesin i
äldsta tider brukar indelas i
edda-diktning och skaldediktning,
ehuru gränsen dem emellan ej är
skarpt markerad. —
Eddadikt-ning. Till eddadiktningen
räknas i främsta rummet de dikter,
som ingå i Codex regius (se
Edda), men vidare en hel del
andra dikter, som stå dessa nära.
Eddadikterna äro anonyma,
handla om gudar och sagohjältar
(härtill komma några gnomiska dikter
och versifierade gåtor m. m.), äro
avfattade i jämförelsevis
konstlösa versmått (fornyrdislag,
Ijööa-håttr, undantagsvis målahåttr)
49. — I. e x. V. Tr. 10. 12. 24.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
