Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Israel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1563
Israel
1564
en tid av fortsatt strid mot
fiender i och utom landet.
Nordstammarna och Juda levde var på sitt
håll, skilda av en rad kanaaneiska
städer. Mot slutet av denna period
blev I. särskilt svårt ansatt av
filistéerna (se d. o.). En hjälp mot
dem och andra fiender uppstod i
folkets förste egentlige konung,
benjaminiten Saul (slutet av
1000-t.). Än mera lyckosam var
den judiske David, vilken enade
nordstammarna och Juda och
lyfte I. upp till en betydande
politisk maktställning. Den politiska
glansen blev dock av kort
varaktighet. Salomo hade blott sinne
för ståt och prakt, och hans
regering förbittrade nordstammarna,
vilka efter hans död gjorde uppror
mot hans son och valde sig en egen
konung. Efter denna skilsmässa
(930-t.) var Nord rike t, även
kallat I. (se ovan) 1. E f r a i m,
det större och politiskt mest
betydande. Mellan de båda rikena
rådde intill Omri fiendskap,
därefter i allm. vänskap, varvid Juda
dock väsentl. synes ha spelat
rollen av vasall åt Nordriket. Det
senare förde mot araméerna i
Damaskus en kamp, vilken med
växlande lycka (jfr bl. a.
Hasa-e 1) och med vissa avbrott pågick
omkr. 900—780. I det inre
skakades riket gång efter annan av
revolutioner och
dynastiförändringar. Slutet kom, då man gjorde
uppror mot Assyrien (vilket på
800-t. för första gången
uppenbarat sig inom I:s horisont); 722
erövrades den dåv. huvudstaden
Samaria, och invånarna i denna
och i stora delar av landet
bortfördes till Assyrien, där de snart
spårlöst gingo upp i den
omgivande befolkningen. I deras ställe
skickades en hel del främmande
kolonister till I. Av dessa och de
kvarlämnade israeliterna uppstod
biandfolket samariterna (se d.
o.). Juda rike, där Davids
dynasti utan avbrott härskade,
hade en betydligt lugnare inre
historia men gav sig under Ahas
på 730-t. ss. lydrike åt Assyrien.
Hiskia gjorde ett misslyckat
försök till uppror. 100 år senare
närmade sig den kaldeiska
faran. Ss. straff för
upprorsför-sök ägde 597 en första
deportation rum, och 586 föll
slutligen Jerusalem, varvid större
delen av folket bortfördes till
Babylonien. — I kulturellt
hänseende trädde I. i och med
övergången till åkerbruk och bofast
liv i Palestina i beroende av
landets gamla, tämligen högt
kultiverade invånare, kanaanéerna,
vilkas odling i sin tur röjer
påverkan dels från Egypten, dels och
framför allt från Babylonien (jfr
Ha mm ur abi; K an a an). I
det religiösa kvarlevde säkerligen
åtskilliga minnen och
institutioner från den mosaiska tiden, ss.
arken (se d. o. 2), och Jahve ss.
folkets Gud, med Sinai ss.
uppenbarelseställe, var icke bortglömd.
En viss uppmjukning och ett
närmande till kanaanéernas kult
åtföljde dock säkerligen övergången
till åkerbruket och firandet av de
med detta förbundna högtiderna,
spec. i Nordriket. Mot införandet
av främmande kulter, resp,
assimileringen med lägre religioner
och sedligt förfall reste sig
emellertid i I. den utomordentligt
märkliga andliga företeelse, som
framför andra gör I. till ett
religionens folk, näml, profeterna.
Den förste mera framträdande
bland dessa är E 1 i a (vid mitten
av 800-t.). Ett årh. senare, ej
långt före Nordrikets fall,
uppträdde A m o s, den tidigaste
profet, av vilken en större
samling utsagor är bevarad, och kort
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
